Jag har ett problem. Det förhåller sig nämligen så att jag har en vän som nyligen chockade mig. Han sade "topp!" helt spontant och tillika utan tillstymmelse till ironi. Och jag har grubblat och grubblat över detta. Frågan är om det är oacceptablet ytligt att säga upp bekantskapen pga. detta? Men samtidigt, hur kan något bli som förut? Till saken hör att jag har en historia av att säga upp bekantskaper på besläktade grunder (folk som burit foppa-tofflor osv). Har funderat på terapi, eller liknande. Lär bli dyrt men jag är beredd att punga upp, för ska det här få sabba ännu en vänskap?! Dylik behandling handlar ju om att analysera sitt beteende och få någon slags sjukdomsinsikt. Men när jag försiktigt förde detta på tal var dock min vän helt oförstående till varför han skulle behöva gå till en psykolog. Även fast jag sa att jag pröjsar. Läget är alltså låst, för utan sjukdomsinsikt, hur kan jag bli garanterad att han inte säger sådana saker igen?
En annan sak är att det kanske borde införas något slags körkort för att få vistas i publika miljöer. Det som har framkallat dessa, måhända något radikala, tankar är dessa människor som prompt ska på tåget innan alla har hunnit ut. Alla som någon gång åkt tunnelbana eller tåg har säkerligen stött på detta ofantligt irriterande folkslag. Ibland hinner man ju knappt ut! Helvete! Varje gång det händer är det nära att jag hamnar i polisförhör. Men till polisen skulle jag säga det jag alltid säger i sådana lägen: "jag upprätthåller civilisationen"!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar