Poesi

Karin Boye - Unga viljor viner (ur diktsamlingen För trädets skull, 1935)

Unga viljor viner
som herrelösa spjut.
Ångest har kastat dem
i rymderna ut.
Skälvande av stridslust
och överflöd på styrka
söker de mål att drabba,
söker de makter att dyrka.

Men viljor som mognar,
de blir träd och slår rot,
beredda till att skydda
ett land vid sin fot,
ett litet stycke mark,
men nödvändigt som livet,
där något dyrbart växer,
av vindarna rivet.

Om gläntan syns trång
emot rymder utan slut
och trädet kanske livlöst
mot blixtrande spjut,
så glöm inte lövet
med den livsgröna färgen,
och glöm inte saven,
som sjuder genom märgen.

Var inte rädd, var stilla
den skördens natt,
då rösterna säger:
"Din gräns är satt.
Du också skall stillna
bland de vakande trogna.
Du också skall slå rot,
och bli träd, och mogna."

En kort kommentar: det är intressant att se hur två symboler står mot
varandra i dikten; spjutet och trädet. Det rörliga och det orörliga,
förankrade. Två livsformer som är inkorporerade i ett människoliv, och vars
styrkeförhållanden tenderar att förändras över tid. Och såväl spjutets riktning
uppåt, som trädet vars rötter suger tag neråt, representerar aktivitet men
på lite olika sätt.