In your face, dator!

Känslan när man vinner över datorn i schack på under 30 drag utan att man behövt trycka på "undo move" en enda gång: tillfredsställelse. Känslan när man får hybris och spelar på högsta nivån och torskar trots pepprar "undo move": otillfredsställelse. 

Parodi? Vem vet nuförtiden...

Samhällets tilltagande infantilisering och förtramsigande är ett ämne som ständigt gör sig påmint, senast här. Nu ytterligare en reflektion i detta ämne.

I lågstadiet sjöng vi i klassen en liten snäll visa som avslutning på skoldagen. Den gick så här, och sitter för all framtid fast i min hjärna: Nu är det slut för idag *klapp klapp* tack och adjö för idag *klapp klapp* tänk vad dagen gått fort - tänk vad mycket vi gjort, men nu är det slut för idag *klapp klapp*. Men den trivsamma traditionen slutade vi med när vi blev äldre eftersom den trots allt är barnslig, dvs. anpassad för barn (även om jag hörde att en parallellklass, jag tror det var klass B, sjöng den långt upp i högstadiet). Det är också anledningen till att inte vuxna människor sjunger den när arbetsdagen är slut på deras arbetsplatser. Men, ärligt talat, vad skiljer den från mycket av vad vuxna ägnar sig åt idag?

Filmen nedan föreställer innesäljare som förevisar hur de "peppar" inför en dag full av försäljning. En säljledare anför massorna i på tok för korta byxor. Det är antagligen en parodi, jag vill så gärna att det ska vara en parodi. Men - och det är ju det som är så skrämmande - jag är inte säker! Jag är helt enkelt inte hundra på att det är ett skämt. Skulle någon satsa en större summa pengar på att det är en parodi? Jag skulle det i vart fall inte.

Södermalms-Hipsters Befrielsefront

Försvarsmakten som i sina nya reklamfilmer gör sig roliga på bekostnad av hipsters (se senaste bloggposten) har nu också dragit på sig den där (ja vad ska man kalla honom egentligen?) Alex Schulmans vrede. Herr Schulman är mäkta upprörd och ondgör sig över att försvarsmakten nedvärderar kultur till förmån för krigföring. Oh dear. Det faktum att hipsters förkärlek till surdeg och förevigande av maträtter medelst fotografering betraktas som kultur är ju i själva verket en högst bidragande orsak till varför det är rätt att driva med dem!

Hipsters och ryska soldater på Instagram

I DN-kultur idag går popvetaren Fredrik Strage till attack mot försvarsmaktens nya reklamfilmer. Han gillar inte att försvaret använder surdegshöga hipsters som skämtsam kuliss för att få fram sitt budskap. Försvarsmakten (som väl numera består av ett par tre luftvärnskanoner och en pr-avdelning) porträtterar nämligen hipsters på ett något komprometterande sätt. Själv ställer jag mig oförstående till kritiken; alla dagar som gisslar Södermalms-hipsters är bra dagar. Och med tanke på hur hipster-fenomenet har spridit sig i samhället så är jag benägen att tro på överbefälhavarens ord om att riket bara kan försvaras i en vecka. Att lägga upp foton på ryska soldater på Instagram kommer näppeligen att hejda deras framfart.

Nu ännu högre blodtryck

I föregående inlägg presenterade jag en bok som introducerat begreppen mamm- och papptreprenörkskap samt det lika vackra karriälder. Eftersom Dagens Nyheter är en rikstäckande morgontidning med ansvar för att upplysa svensken om nya viktiga händelser skrev man naturligtvis om boken. Jag överväger att riva loss sidan med texten ur tidningen och spara den, för det här måste ju vara kulmen på den infanliseringsvåg som svept in över arbetsmarknaden på senare år, som översvämmats av "coacher" och tramsspråk. Allvarligt talat: Karriälder! KARRIÄLDER!!! Vidare är det symptomatiskt att folk uppmanas att utnyttja "föräldraledighetens möten med andra föräldrar i lekparken [...] för att komma vidare i yrkeslivet." Om man nu inte vill starta eget som mamm- eller papptreprenör, villsäga. Fungerar människor såhär? Är det så människor tänker? När de är med sina barn i lekparken? Sitter människor verkligen och läser denna coach-bok (nära 200 sidor gediget coachande enligt DN) i akt och mening att skaffa sig uppslag och strategier för hur andra föräldrar i lekparken bäst ska kunna bearbetas för eget karriärsavancemang, alltmedan barnen leker med sina hinkar och spadar i sandlådan? Nu måste jag dunka mitt huvud i väggen igen. Det är bevisligen vådligt att öppna tidningen på morgonen.

Högt blodtryck

Vad får man om man slår ihop en karriärscoach som skrivit en peppande bok om karriärplanering under föräldraledigheten med samtidens fortgående infantilisering? Jo, begreppen "mamm- och papptreprenör" och "karriälder". [Känner blodtrycket stiga.] Ifrågavarande coach har skrivit en bok som tydligen ska innehålla "nära 200 sidor gediget coachande", enligt DN, vilket såklart låter helt oemotståndligt. På min läkares inrådan har jag emellertid ej för avsikt att läsa den.

Prut-institutet och mat man får gaser av

En sak att glädjas över, förutom att vi bor i ett land som har varit förskonat från krig i 200 år, är att vi inte har infört prut-institutet (icke att förväxla med "prutt", en fenomen som lever och frodas i högsta välmåga mycket tack vare fiberberikning av snart sagt all mat). Alltså att man förväntas pruta när man köper saker. Jag hade nog tröttnat ganska snart och fått betala sjuka överpriser. I längden blir det ju tröttsamt, menar jag, att stå och gaffla om en tio hit och en tia dit. Men jag tror att jag skulle kunna bli en riktigt framstående prutare om jag så ville, jag tror jag har lite talang faktiskt. Saken är bara den att jag inte skulle utnyttja den talangen eftersom jag tycker att själva företeelsen är ganska tramsig. När jag tänker på det är det många talanger jag inte utnyttjar pga. dess förverkligande kolliderar med min känsla för värdighet. Det är därför jag inte befattar mig med sport, underhållning, kommers, försäljning, politik eller journalistik. Det är min känsla för värdighet som står emellan mig och en tillvaro som multimiljonär. Någon gång i framtiden, som fattigpensionär på ett Carema-boende, kommer jag säkert att förbanna den. 

Och på förekommen anledning - som alltid! - Life of Brian! Haggle låter för övrigt som en maträtt från Skottland som man riskerar att bli dålig i magen av.

SL, att sno tåg och snokande SJ-personal

Den här historien om SL-tåget som rände in i ett hus i Nacka har tagit en ny vändning. Städaren som först anklagades för att ha försökt stjäla tåget är nu inte längre misstänkt, och bör såklart få en ursäkt från anklagarna, kanske kan ekonomiskt kompensation också komma ifråga. För övrigt anser jag att själva tilltaget att stjäla ett tunnelbanetåg är så bisarrt och fantastiskt att kraftig straffrabatt bör utgå. Rykten gör också gällande att personal från SJ har börjat snoka runt och lägga sig i utredningen, bl.a. vill man få reda på vilka bristerna i säkerhetssystemet var som gjorde att tåget kunde börja rulla, enligt uppgift för att kunna installera dessa i sina egna system.

Morotsäpple

Nu har jag köpt ett sådant där äpple som smakar morot igen. Det är ju själva fan.

GT

Gin and Tonic är en utmärkt trevlig drink. Jag kommer aldrig att få malaria, det är ett som är säkert.

Olyckliga facebook-uppdateringar

Ny jämställdhetsminister igår, en Maria Arnholm, fp, som tydligen bor i kollektiv med 8 andra på Lidingö. Hon borde bli centerpartist. Själv blev jag inte ens tillfrågad, kan bara spekulera i orsaken men det är sannolikt en gammal facebook-uppdatering, där jag skrev att bland det bästa med sommaren är att kvinnor har en mindre mängd kläder på kroppen än under andra årstider, som hoppar upp och biter mig där bak. Själv ser jag inte vad som skulle vara så kontroversiellt med det, men man vet ju hur kvällspressen skulle blåsa upp en sån sak och alliansen behöver väl positiv press.

Tankar från semestern, del II

Jag kom på att jag hade fler betraktelser i bakfickan angående min vederkvickande semester på ställe med plusgrader, och som jag vill delge omvärlden.

* Kvinnor nere på kontinenten är mycket angenäma, ehuru ingen tycktes imponeras av mig när jag gled fram längs strandpromenaden i mina nya Rey Beri.

* Medelhavet, liksom alla större ansamlingar av vatten, har något förtäckt och ogripbart över sig. En storslagenhet som inte lätt låter sig artikuleras. Påminner i detta avseende om stjärnhimlen, fast i mer blygsam skala. Hav avnjuts nästan bäst nattetid, då dess närvaro förnims mer med hörseln än med synen, och ljudet antyder något väldigt och otyglat, och det gör nästan dess närvaro tyngre än i dagens nyktra klarhet, mer påtaglig. Och vågorna som fåfängt söker fäste i strandgruset... 

* När en person går in i en bar märker man direkt huruvida det är en stammis eller ej. Det är något med gången, självsäkerheten med vilken vederbörande tar i anspråk utrymme, och blicken som vittnar om en nära förtrogenhet med platsen. Allt detta kräver otaliga besök för att det ska sitta ordentligt. När jag och min bror satt på Sinatra bar en kväll såg vi en person om vilken vi genast sa "där har vi en stammis". När vi va tillbaka några kvällar senare sa vi förvånat "men... var är stammisen?!". Stammisen var borta, hade han ramlat i vattnet? Fanns det skäl till oro? Men sen kom han till slut, ställde sig vid baren och inmundigade en pinta, och vi kunde slappna av. 

* Svärdfisken är en cool fisk, som dessutom gör sig väldigt bra på tallriken. Det var nog ingen slump att Hemingway lät sin ålderstigne fiskare i "The Old Man and the Sea" kämpa mot ett exemplar av den svärdfisken närstående spjutfisken.

* Fler rika borde anamma synsättet "verka men inte synas", och inte tvärtom. "Okej, jag ser att du är ägare av en [infoga valfri lyxbil], den var säkert dyr, jättedyr till och med, men det är faktiskt tillåtet att köra 30 på den här vägen så du behöver inte smyga fram i 5 km/h. Vi ser dig ändå." Det enda positiva med exhibitionister i [infoga valfri lyxbil] är att många stannar lydigt vid övergångsställen emedan de vill stå still så mycket som möjligt pga. ökad exponering. Dock ska erkännas att jag själv promenerade medvetet sakta så folk skulle kunna se mig i mina nya Rey Beri. 

* Det är utomordentligt enerverande att man på snabbmatsställen på kontinenten får sin ketchup i små förpackningar som är jobbiga att öppna, istället för att man kan förse sig själv med önskad mängd som i Sveriget. Det är en ständig källa till förtret. 

* Om man tror att man behärskar ett språk, t.ex. spanska, bra ska man gå till en butik och där förklara för en i personalen sitt ärende, som handlar om olja, gångjärn och en viss typ av skruvar. Sen kommer man garanterat ner på jorden. Fråga min bror. 

Medelklassen är sjukt irriterande

Jag ogillar egentligen alla samhällsklasser utom den jag själv tillhör, vilken som av en händelse endast består av mig själv. Men annars har jag större fördrag med arbetarklassen och överklassen (alltså den riktiga, den med borgar och vallgravar och där man utmanar varandra på dueller i gryningen över kärleksbryderier) än med medelklassen. Medelklassen ifråga (och kanske särskilt sladdbarnet mediemedelklassen), vilken förökar sig som ett RUT-avdrag och skaffar revir i städernas surdegsvegetation, är ju så ängslig att det gränsar till vansinne. Skribenten här, för att ta ett exempel, odlar uppenbarligen en föreställning om sig själv som tillhörande de "fina" samhällslagren, vilket föranleder lite klädsamt dåligt samvete eftersom hon är medelklass och alltså konstant ängslig. Vilken tur, då, att DN inte har några högre intellektuella ambitioner så att hon kan få tillfälle att bikta sig i form av en krönika! Denna typ av texter är utomordentligt enerverande, och reflekterar väl vanligt förekommande tankegångar i ängslighetens sociala skikt. Du finner ofta det förment självutlämnande, den klädsamt men till intet förpliktigande självkritiska blicken, försöket att på samma gång idka introspektion och befästa en smickrande självbild som graviterar kring tillhörigheten i samhällets översta skikt.

Apokalypsen är nära. 

Nyårslöften, del II

Har du också problem med att hålla nyårslöften längre än det tar för bakfyllan att gå över? Bara lugn! Gör som undertecknad och bekänn dig till alla kulturer, vilket således ej gör dig begränsad till den gregorianska kalendern; det dröjer då inte länge alls innan chansen ges att avlägga nya löften! Idag har vi den östliga ortodoxa kyrkans nyår att se fram emot, och därefter tar det kinesiska nyåret vid. Sedan har du ett litet tag på dig att bryta dessa löften innan det iransktalande folkens nyår infaller, varefter det assyriska nyåret, Kha-b-Nisan, står för dörren. Faktum är att det finns så många nyår att fira att du antagligen kommer få göra avkall på några; ex.vis. infaller den hinduiska kalenderns Gudi Padwa i en redan nyårstät period och kanske inte behöver firas om du inte tvunget behöver nya löften. En dålig karaktär är kreativitetens moder, som jag brukar säga.

Herr Nordström adresserar samhällsproblem

Sitter och tittar på några engelska sedlar som jag har i min besittning. Pund alltså. Drottningen pryder alla på framsidan, och på baksidan upplåter man plats för engelska söner och döttrar som visat framfötterna i historien. Att bland annat Adam Smith finns representerad känns kongenialt. Men nu till det viktiga, vi har ingen tid att förlora! Jag anser att konungariken ska ha kungar och drottningar på sina sedlar. Punkt. Jag vill vara alldeles glasklar på den punkten. England visar vägen härvidlag. Om jag lade beslag på härskarringen så vore detta bland det första jag skulle ändra på i Sverige. Men nu ska jag sluta skriva för jag ska sitta och tänka på alla andra saker jag skulle göra med ringen i min ägo. Det är nog tur att så inte är fallet för jag skulle antagligen bli helt odräglig.

Rättelse angående dry martini och Churchill

I fredags skrev jag om bland annat Winston Churchills preferenser beträffande sprit och då särskilt dry martini. Jag nämnde då att Churcill menade att det var gott och väl att bara slänga ett öga åt en vermouthflaska. Men rätt ska vara rätt, och nu har jag blivit upplyst om att detta citat i själva verket ska hänföras till Alfred Hitchcock. Churchill var tydligen av åsikten att man istället skulle skåla/buga i riktning mot Frankrike (en stor producent av vermouth), och att detta var tillräckligt. En annan variant är att viska vermouth över glaset. Att jag själv blivit så intresserad av denna cocktail handlar väl på ett omedvetet plan mest om att namnet alluderar på mitt eget.

Dubbeltimme Frithiofsson på onsdagar efter lunch

Läser i Aftonbladet att norska ungdomar som avhåller sig från att dricka sprit är deprimerade i större utsträckning än ungdomar som gärna blandar sig en häxa från föräldrarnas barskåp. Detta har jag för övrigt varit inne på tidigare. Tidningen, som refererar en norsk studie, skriver bland annat: "De har högre dödlighet, är ensamma i högre grad och har större behov av sociala insatser än andra grupper". Eftersom funderingar kring kausalitet och liknande kan förstöra nyheten, väljer jag i stället att gå direkt på lösningen: installera genast ölkranar bredvid mjölken i skolornas matsalar och inför dryckeskunskap som obligatorisk ämne på gymnasiet, vi kan inte riskera att fler unga drabbas. Undervisningen kan med fördel hållas av Bengt Frithiofsson.

Nyårslöften

Nu är det år tvåtusentretton, eller tjugohundratretton som man också kan säga om man vill få det att låta mer formellt, och jag grämer mig över att när jag väl som nyårslöfte lovat att börja svara på folks sms i någorlunda tidsmässig anslutning till att jag får dem, så är det nu ingen som skickar några! Typiskt, är det. Kommer sen på att jag faktiskt fick ett sms igår som jag glömde att svara på, men jag får väl rädda situationen genom att införa en 48 timmarsregel. Nyårslöfte nummer två är för övrigt att lära mig tyska, så jag inte blir påkommen med att bara försöka impa när jag sitter och snobbar med Frankfurter Allgemeine Zeitung på stadsbiblioteket.

Tankar från semestern

Tillbaka från en vederkvickande semester på ställe med något så exotiskt som plusgrader (flera stycken!) i luften kan jag konstatera följande: 

* Det är trevligt med sol (under ett parasoll, that is).  

* Om man glömmer bort att ta med sig sina egna Ray Ban-solglasögon och därför tvingas köpa nya på plats, men inte är beredd att hosta upp med mer än 5 Euro och gå längre än den lokala marknaden, får man inte ett par Ray Ban utan ett par Rey Beri. Som av en händelse påminner dessa Rey Beri väldigt mycket om Ray Ban till designen. Tänka sig. Om man har tur så har man sin bror med sig som talar försäljarnas språk och kan pruta ner priset till 4 Euro, och vips så har man ytterligare 1 Euro att köpa San Miguel för.

* Det vore intressant att släppa loss klasshats-poeten Johan Jönsson i Puerto Banus och sedan läsa resultatet. 

* Jag är faktiskt en aning solbränd, vilket jag inte är helt bekväm med. 

* Mina byxor verkar ha krympt. Men byxorna krympte även i fjol vid exakt samma tid, och det verkar osannolikt att de krymper två år i rad. Förklaringen är uppenbar: jag inbillar mig bara.

* Det är extremt kallt i vattnet vid denna tid på året, även när man är så långt söderut att man nästan kan se över till Nordafrika. Till saken hör emellertid att jag tycker att det är obehagligt kallt även mitt i brinnande sommar. I poolen, alltså. Havet ska vi inte tala om. Havet har också en tendens att vara separerat från civilisationen genom det gudsförgätna ingenmansland som vi människor kallar en strand, eller "a beach" för att tala amerikanska, vilket talar till poolens fördel eftersom jag sällan finner det mödan värt att forcera ingenmanslandet för att plaska i vattnet. Men poolen kan ändå inte mäta sig med kungen av alla vattenbehållare: badkaret. Och eftersom ett badkar i regel är förlagt till ett ställe som du vid badtillfället disponerar själv är risken närmast obefintlig att du behöver stöta på ett gäng "sköna grabbar" som får för sig att börja spontanspela volleyboll för att imponera på s.k. "brudar".

* Jag gillar att man på kontinenten får sin tonic i en separat flaska, och på så vis själv kan avgöra styrkan på sin GT. Apropå gin så kommer jag att tänka på hur upphöjda herrar föredrog sina dry martinis med avseende på torrheten (dvs. proportionerna gin/vermouth). Fältmarskalk Montgomery och Hemingway hade proportionerna 15:1 (motsvarar torrheten på en julfest på en revisionsfirma där det enbart serveras alkoholfritt). Winston Churchill ansåg dock att det förslog att bara slänga ett öga på vermouthflaskan i hyllan när man blandade sin drink. Jag finner sådana anekdoter mycket sympatiska, ehuru det kanske är lite sisådär med sanningshalten.

* En av systersönerna hade ett Super Mario Bros-spel med sig, och visst sitter mina takter i sen Nintendo 8-bitar. Man börjar dock lätt ifrågasätta sin egen mognad när man endast motvilligt låter spelet gå tillbaka till dess rättmätiga ägare, dvs. den 25 år yngre systersonen, efter att man har dött genom att ramla i lava eller blivit knockad av en bepansrad sköldpadda och därför hemskt gärna vill köra igen och få revansch.

* Något som brukar hålla låg kvalité nere på kontinenten: chips och påsar. Chipsen, först, är överdrivet flottiga och konstigt smaksatta, och de lågbudgetaktigt utformade förpackningarna liksom förebådar det flottiga innehållet. Och påsarna i dessa länder är små, tunna och håller inte alls så bra som våra svenska påsar. Förtydligande: jag talar nu om plastpåsar i livsmedelsbutikerna, inga andra sorters påsar.

Och slutligen, om man inte märker att man inte befinner sig i Sverige genom att det inte är, ja, svinkallt ute, märker man det på andra sätt. Till exempel när bartendern på Sinatra bar ringer i en klocka sent en kväll, men inte för att annonsera att det är dags för sista beställningen, utan för att någon lämnat bra med dricks. Stället stänger inte alls. "När stänger ni?" frågar du då. "Eh..." säger en i personalen och ser på dig förundrat som att du ställde en särdeles märklig fråga, "när gästerna går hem".