Prut-institutet och mat man får gaser av

En sak att glädjas över, förutom att vi bor i ett land som har varit förskonat från krig i 200 år, är att vi inte har infört prut-institutet (icke att förväxla med "prutt", en fenomen som lever och frodas i högsta välmåga mycket tack vare fiberberikning av snart sagt all mat). Alltså att man förväntas pruta när man köper saker. Jag hade nog tröttnat ganska snart och fått betala sjuka överpriser. I längden blir det ju tröttsamt, menar jag, att stå och gaffla om en tio hit och en tia dit. Men jag tror att jag skulle kunna bli en riktigt framstående prutare om jag så ville, jag tror jag har lite talang faktiskt. Saken är bara den att jag inte skulle utnyttja den talangen eftersom jag tycker att själva företeelsen är ganska tramsig. När jag tänker på det är det många talanger jag inte utnyttjar pga. dess förverkligande kolliderar med min känsla för värdighet. Det är därför jag inte befattar mig med sport, underhållning, kommers, försäljning, politik eller journalistik. Det är min känsla för värdighet som står emellan mig och en tillvaro som multimiljonär. Någon gång i framtiden, som fattigpensionär på ett Carema-boende, kommer jag säkert att förbanna den. 

Och på förekommen anledning - som alltid! - Life of Brian! Haggle låter för övrigt som en maträtt från Skottland som man riskerar att bli dålig i magen av.