Tankar från semestern

Tillbaka från en vederkvickande semester på ställe med något så exotiskt som plusgrader (flera stycken!) i luften kan jag konstatera följande: 

* Det är trevligt med sol (under ett parasoll, that is).  

* Om man glömmer bort att ta med sig sina egna Ray Ban-solglasögon och därför tvingas köpa nya på plats, men inte är beredd att hosta upp med mer än 5 Euro och gå längre än den lokala marknaden, får man inte ett par Ray Ban utan ett par Rey Beri. Som av en händelse påminner dessa Rey Beri väldigt mycket om Ray Ban till designen. Tänka sig. Om man har tur så har man sin bror med sig som talar försäljarnas språk och kan pruta ner priset till 4 Euro, och vips så har man ytterligare 1 Euro att köpa San Miguel för.

* Det vore intressant att släppa loss klasshats-poeten Johan Jönsson i Puerto Banus och sedan läsa resultatet. 

* Jag är faktiskt en aning solbränd, vilket jag inte är helt bekväm med. 

* Mina byxor verkar ha krympt. Men byxorna krympte även i fjol vid exakt samma tid, och det verkar osannolikt att de krymper två år i rad. Förklaringen är uppenbar: jag inbillar mig bara.

* Det är extremt kallt i vattnet vid denna tid på året, även när man är så långt söderut att man nästan kan se över till Nordafrika. Till saken hör emellertid att jag tycker att det är obehagligt kallt även mitt i brinnande sommar. I poolen, alltså. Havet ska vi inte tala om. Havet har också en tendens att vara separerat från civilisationen genom det gudsförgätna ingenmansland som vi människor kallar en strand, eller "a beach" för att tala amerikanska, vilket talar till poolens fördel eftersom jag sällan finner det mödan värt att forcera ingenmanslandet för att plaska i vattnet. Men poolen kan ändå inte mäta sig med kungen av alla vattenbehållare: badkaret. Och eftersom ett badkar i regel är förlagt till ett ställe som du vid badtillfället disponerar själv är risken närmast obefintlig att du behöver stöta på ett gäng "sköna grabbar" som får för sig att börja spontanspela volleyboll för att imponera på s.k. "brudar".

* Jag gillar att man på kontinenten får sin tonic i en separat flaska, och på så vis själv kan avgöra styrkan på sin GT. Apropå gin så kommer jag att tänka på hur upphöjda herrar föredrog sina dry martinis med avseende på torrheten (dvs. proportionerna gin/vermouth). Fältmarskalk Montgomery och Hemingway hade proportionerna 15:1 (motsvarar torrheten på en julfest på en revisionsfirma där det enbart serveras alkoholfritt). Winston Churchill ansåg dock att det förslog att bara slänga ett öga på vermouthflaskan i hyllan när man blandade sin drink. Jag finner sådana anekdoter mycket sympatiska, ehuru det kanske är lite sisådär med sanningshalten.

* En av systersönerna hade ett Super Mario Bros-spel med sig, och visst sitter mina takter i sen Nintendo 8-bitar. Man börjar dock lätt ifrågasätta sin egen mognad när man endast motvilligt låter spelet gå tillbaka till dess rättmätiga ägare, dvs. den 25 år yngre systersonen, efter att man har dött genom att ramla i lava eller blivit knockad av en bepansrad sköldpadda och därför hemskt gärna vill köra igen och få revansch.

* Något som brukar hålla låg kvalité nere på kontinenten: chips och påsar. Chipsen, först, är överdrivet flottiga och konstigt smaksatta, och de lågbudgetaktigt utformade förpackningarna liksom förebådar det flottiga innehållet. Och påsarna i dessa länder är små, tunna och håller inte alls så bra som våra svenska påsar. Förtydligande: jag talar nu om plastpåsar i livsmedelsbutikerna, inga andra sorters påsar.

Och slutligen, om man inte märker att man inte befinner sig i Sverige genom att det inte är, ja, svinkallt ute, märker man det på andra sätt. Till exempel när bartendern på Sinatra bar ringer i en klocka sent en kväll, men inte för att annonsera att det är dags för sista beställningen, utan för att någon lämnat bra med dricks. Stället stänger inte alls. "När stänger ni?" frågar du då. "Eh..." säger en i personalen och ser på dig förundrat som att du ställde en särdeles märklig fråga, "när gästerna går hem".