Jag ogillar egentligen alla samhällsklasser utom den jag själv tillhör, vilken som av en händelse endast består av mig själv. Men annars har jag större fördrag med arbetarklassen och överklassen (alltså den riktiga, den med borgar och vallgravar och där man utmanar varandra på dueller i gryningen över kärleksbryderier) än med medelklassen. Medelklassen ifråga (och kanske särskilt sladdbarnet mediemedelklassen), vilken förökar sig som ett RUT-avdrag och skaffar revir i städernas surdegsvegetation, är ju så ängslig att det gränsar till vansinne. Skribenten här, för att ta ett exempel, odlar uppenbarligen en föreställning om sig själv som tillhörande de "fina" samhällslagren, vilket föranleder lite klädsamt dåligt samvete eftersom hon är medelklass och alltså konstant ängslig. Vilken tur, då, att DN inte har några högre intellektuella ambitioner så att hon kan få tillfälle att bikta sig i form av en krönika! Denna typ av texter är utomordentligt enerverande, och reflekterar väl vanligt förekommande tankegångar i ängslighetens sociala skikt. Du finner ofta det förment självutlämnande, den klädsamt men till intet förpliktigande självkritiska blicken, försöket att på samma gång idka introspektion och befästa en smickrande självbild som graviterar kring tillhörigheten i samhällets översta skikt.
Apokalypsen är nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar