Popvänstern vs. 5-årsplaner

Göran Greider heter en farbror som är jättemycket vänster och som jätteofta berättar om detta faktum. Och herr Greider är rolig att lyssna på eftersom det låter som om humlor surrar i närheten när han pratar klasskonflikter. Denna svärm av insekter sveper liksom in retoriken i ett slags brummande och väsande. En guldgruva för komiker som härmar röster, naturligtvis. Jämför med Reinfeldt. Och han är rolig, jag minns ett inslag på televisionen (jag tror det var på litteraturprogrammet Babel på SVT) där Göran åkte segway i Saltsjöbaden och reflekterade över det svenska klassamhället. Att han åkte segway var såklart en anspelning på komediserien Solsidan. I inslaget nämnde han att han aldrig halvligger i en bekväm fåtölj/soffa när han skriver ledarartiklar eftersom det föder borgerliga tankar. Haha! Han är även poet, dock har jag inte läst något av vederbörande, men ska nog ta och låna en bok av honom på stadsbiblioteket.

För övrigt, innan jag fortsätter med mitt egentliga ärende, måste jag kommentera detta med fenomenet segway; det är ju ett särdeles löjligt fortskaffningsmedel, kanske det löjligaste i hela den mänskliga historien. Om svenska poliser skulle börja åka segway i stor utsträckning skulle det antagligen leda till kaos, upplopp, anarki och samhällets upplösning eftersom all auktoritet för ordningsmakten skulle försvinna direkt. Poff! Borta. Gud hjälpe oss då.

Alltnog. Orsaken till att jag berättar om denne GG (eventuell koppling till Galne Gunnar är enbart läsarens!) är att Gun... Greider skrev om popgruppens The Knifes senaste album "Shaking the Habitual" på Aftonbladets blodröda kultursidor. Han verkade mycket nöjd och belåten, föga förvånande. The Knife är nämligen också jättevänster och jätteangelägna om att berätta om detta faktum. Själv har jag bara lyssnat på en låt på albumet, A Tooth For An Eye, som väl får sägas ha en viss charm. Det ska också sägas att mitt förhållande till popvänstern präglas av överseende och en mild och förlåtande blick. Dock föredrar jag helt klart den äkta varan när det kommer till kampmusik från vänster, och inte massa mjukt trams med Foucault och "identiteter" och "normkritik". Det ska va spaden på axeln och 5-årsplaner och tvångskollektivisering av jordbruket!      

Jag får således anledning att presentera den svenska klasskampsmusikaliska höjdpunkten alla kategorier, och min ständiga käpphäst: Knutna Nävar! Håll i (cylinder)hatten!