Herr Nordström rockar på

Ikväll har det spelats hårdrock hemma hos undertecknad. Metallica och Maiden med mera. Det är grejer det! Jag ska inte göra anspråk på att vara någon inbiten kännare av hårdrocksvärlden, för det är jag inte. Långt därifrån. Jag känner till de största banden och deras mest framträdande nummer, och nöjer mig så. Jag ska dock tillstå att ljudet på min dator lämnar en del i övrigt att önska vilket gör att en riktig stämning har svårt att infinna sig; det är inte direkt så att tavlorna ramlar ner från väggarna när Metallica vevar igång det där hårda sticket i låten One. Och jag antar att grannarna är tacksamma för det, även om den gamla damen bredvid antagligen inte skulle höra ett jota ens om Metallica spelade live i min lägenhet. "Jag tror bestämt att det åskade igår, det mullrade så konstigt", skulle hon säga dagen efter konserten, och jag skulle svara: "Ja det var ett hemskt oväder", alltmedan Metallicas crew släpade ut högtalare stora som kylskåp från min bostad. 

Jag var annars i min ungdoms dar en inte särskilt hängiven musikkonsument, i den bemärkelsen att jag lyssnade mycket på radio/skivor. Jag var nog långt upp i tonåren innan jag ens förfogade över en anständig stereo, när mina kompisar hade avancerade specialanläggningar som skulle gjort självaste farbror Barbro i Nile City imponerad. Fler än en Absolute Music-skiva som jag fick av släktingar på bemärkelsedagar lämnades i stort sett ospelade, och tur är väl det iof, för jag förställer mig att det är förenat med viss fara för ens psykiska hälsa att exponeras för Dr. Alban i för stora doser. På senare tid (nu omfattar senare tid ganska många år) har det blivit alltmer klassiskt för min del. Och opera tycker jag är njutbart. Men på samma sätt som man ibland känner ett behov av ett stabilt järn som river i strupen efter mycket finstämt rödvin, finns det ibland ett behov av hårda gitarrer, trummor och aggressiva män med drogproblematik efter fioler och stråkar.