Invandringsdebatten, en tragedi i tre akter

Hela den politiska debatten beträffande landets invandrings- och integrationspolitik är egentligen helt katastrofal; det är en fråga som många riktigt anstränger sig för att vulgarisera och avintellektualisera. Det är utomordentligt beklämmande faktiskt. Debatten kan liknas vid en person som står och slår sin panna mot en betongvägg. Ungefär så. Det är alltid på meta-nivå, tyckarkollektivets egen favoritnivå, och schemat brukar se ut på följande sätt: A ondgör sig över att invandringen inte får diskuteras i det här (jävla) landet, B reagerar upphetsat och antyder att A "fiskar i grumliga vatten"; A säger att vi måste våga debattera, B slänger in fiskerimetaforen igen; A: våga debattera, B ser fiskespön; A: våga, B: fiske. Och så fortsätter det i all oändlighet.

Invandringen är följaktligen på agendan, men vilka utmaningarna faktiskt är - och eventuella lösningar på dessa - kommer man aldrig fram till eftersom det enda som man debatterar är hur man debatterar. Debatt om debatten, alltså. Tröttsamt är, som man brukar säga, bara förnamnet. 

Till yttermera visso reduceras debatten inte sällan till en sorts puerila godhetstävlingar, där den som propagerar för den mest generösa invandringspolitiken vinner. Den här sortens positioneringar är hopplöst ointressanta och bidrar till moraset. Vidare har rasist-kortet visat sig påtagligt effektivt för att smutsa ner debattmotståndare, vilket vissa inte varit sena att utnyttja. Exempelvis har Aftonbladets ledar- och kultursidor excellerat i denna inte alltför ädla konst.

Därför blir man glad när man läser detta blogginlägg av Peter Santesson, filosofie doktor i statsvetenskap, som resonerar kring dilemmat hur Sverige kan bedriva en humanistisk flyktingpolitik samtidigt som beklämmande få flyktingar lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Det är befriande att läsa en person som anlägger ett intellektuellt perspektiv och bemödar sig om att klarlägga de olika utmaningar som en generös asyl- och flyktingspolitik innebär för samhället. Det är framför allt tonen som jag vill lyfta fram som ett föredöme. Det resonerande, prövande, sakliga, informerade. Mycket upplyftande. Läs gärna. 

Överlag måste vi i bestämma oss för vilket grundläggande synsätt som ska vägleda politiken på ifrågavarande område (nu blir jag kanhända ganska teoretisk här, men jag tror att det är viktiga frågeställningar). Jag kan sympatisera med synen att "slumpen" inte bör avgöra ifall du har rätt att vistas på ett visst territorium (t.ex. Sverige), som andra får enkom pga. av att de fötts där och automatiskt inlemmats i en statsbildning. Att vi människor på vår gemensamma planet möter hinder för vår rörlighet i form av de arbiträra konstruktioner vi kallar nationsgränser kan ju förefalla absurt, konstigt, nästan lite onaturligt. Men nu är vi där vi är, och har vad vi har. Nationalstaten är en realitet. 

Frågan lyder: Ska vi bekänna oss till en utilitaristisk tankefigur, eller någon slags obegränsad altruism, och införa en helt fri, eller nästintill fri, invandring, utan hänsyn till hur Sverige som nation påverkas, eller bör det finnas utrymme för nationell egennytta i form av t.ex. beräkningar och sammanställningar av invandringens ekonomiska nettoeffekter? Det går att argumentera väl för båda dessa positioner, men det jag tycker mig se, och som gör att jag tar upp den här frågan, är hur många i debatten är beredda att brunstämpla t.ex. alla hänvisningar till hur den förda invandringspolitiken påverkar Sverige ekonomiskt. Och nog kan det framstå som cyniskt att mäta invandringspolitik i pengar, att kategorisera människor i termer av ekonomiska tillgångar/belastningar. Men grejen är bara den att vi redan tar sådant i beaktande! Idag. Hela tiden. Hur vet jag det? Jo, det räcker med att peka på det faktum att vi inte har fri invandring, och anledningen till att inget parti förordar en helt oreglerad invandring är att det bedöms medföra alltför stora påfrestningar för det svenska samhället. 

Vi tar alltså redan idag implicit hänsyn till de ekonomiska effekterna. Debatten får likväl, som nämndes ovan, karaktären av en godhetstävling, utan att man problematiserar den underliggande morallära som ett dylikt förhållningssätt implicerar. Den extrema altruism som här kommer till uttryck tillämpas t.ex. inte när det gäller människors förhållande till andra människor (vi begär inte att andra ska skänka bort huvuddelen av sina disponibla inkomster eller upplåta delar av sina bostäder till bättre behövande, utan anser att man har rätt att prioritera sig själv och sin familj framför andra) och inte heller när det gäller enskilda medborgares relation till statsmakten (de allra flesta skulle nog anse ett skattetryck på en sisådär 90 procent vore konfiskatoriskt och direkt omoraliskt). Varför en villkorslös altruism ska tillämpas när det gäller nationalstaten Sveriges förhållande till resten av världen är inte glasklart. Observera att det går utmärkt att argumentera för en fortsatt liberal asyl- och flyktingpolitik oaktat hur Sveriges statsfinanser påverkas, emedan vi har humanitära hänsyn att beakta som väl kan trumfa snöda ekonomiska kalkyler, men ska dessa hänsyn vara totalt överordnade på det sättet att de helt ersätter andra hänsynstaganden? Jag tror att det är dessa grundläggande frågor som vi måste besvara först. 

För att sammanfatta: Vi lever i Sverige som är en nationalstat. Är vi berättigade att ta hänsyn till nationell egennytta vid utformningen av vår invandringspolitik? Om nej, utveckla en politik för fri invandring. Om ja, resonera kring hur vi ska definiera nationellt egenintresse och inom vilka ramar. Det är i dessa hänseenden t.ex. Sverigedemokraterna skulle skilja ut sig, eftersom partiet skulle lyfta fram kulturell sammanhållning och svensk identitet som ett nationellt egenintresse som hotas av invandring. Detta kan SD:s motståndare bemöta genom att kritisera deras essentialistiska förståelse av identitet m.m. Om vi istället främst ser egennyttan ekonomiskt, dvs. vi väljer att låta samhällsekonomiska överväganden styra storleken på invandringen och karaktären av densamma (flyktingar i relation till arbetskraftsinvandrare osv.), inställer sig frågan hur vi kan få invandrare, kanske särskilt flyktinginvandrare med låg utbildning, i egen försörjning. Ju fler invandrare som kan integreras på arbetsmarknaden, få en egen inkomst och slippa leva på det offentliga, desto fler kan vi rimligtvis välkomna till Sverige. Här aktualiseras t.ex. resonemangen i den text som jag länkade till ovan. Och allt inom ramen för ett system där humanitära skäl öppnar upp för en generös asyl- och flyktingpolitik oavsett ekonomiskt utfall. I framtiden kanske fri invandring ligger i vårt nationella egenintresse!

Vi måste i alla händelser komma bort från att diskussionen kring dessa frågor alltid blir till pajkastning (du är rasist!), och alltid relateras till Sverigedemokraterna (vars högsta företrädare förefaller ha så många skruvar lösa att man kan montera en stor bokfylla av dem).