Förkylning vs. värdighet. Och God Jul!

Att vara förkyld är ett tillstånd som inte medger utrymme för ett övermått av värdighet. Bilden av en människa som snyter sig så att näsduken fladdrar över läppen för inte direkt tankarna till heroism och stordåd. Jag tänker mig att det måste vara nästan lika svårt att litterärt gestalta en rinnande näsa som en sexscen, där det sistnämnda är en erkänt svår genre. "Han tog beslutsamt fram sin näsduk, vit som snön under hans skor, och förde den målmedvetet mot näsan, röd och sårig...".

God Jul förresten, kanske kommer tillbaka innan nyår så önskar inte Gott Nytt År riktigt än.

Ta Ta

Det skrivs om en gris på bloggen

Läste en av systersönernas barnböcker häromdan. Närmare bestämt "Det är en gris på dagis", avsedd för barn i åldern 3-6, text Johanna Thydell och illustratör Charlotte Ramel, förlag Alfabeta (2012). Språket var stundtals frapperande. T.ex. när grisen fick höra att ett barn var sjukt, och grisen då tyckte synd om Ett barn. Fyndigt, och ett uttryck för ett lustfyllt förhållande till språket. Eller när grisen tvingades lämna dagiset och tänkte (har inte boken framför mig men erinrar mig vad det stod) "[...] hej då dagis, hej då barnen, hej då roligt". Det kan mycket väl vara så att ambitiösa barnböcker är mer givande för vuxna än det mesta som prånglas ut i kategorin vuxenlitteratur. Om jag skulle skriva en barnbok skulle den handla om four-in-hand-knuten Nils som blir mobbad av alla stora slipsknutar på tv4-sporten men som tar grundlig hämnd. 

SVT Debatt, nu som deltagare

Jag är en stor vän av power-naps, ehuru betoningen ofta tenderar att falla på nap och inte power, inte minst eftersom man får tillfälle att placera sin kropp i horisontalläge, kanske det bästa av lägen. Tidigare idag kände jag mig förtjänt av en power-nap, och drömde då en dröm. Jag deltog som debattdeltagare i SVT Debatt (nu hittar jag inte på!), ett program som jag annars inte omhuldar med någon större passion, och med den äran därtill! Jag var rapp, kunnig och självsäker, saklig men med perfekt tajmade instick av subtil och intelligent humor, jag "gick igenom rutan" så att säga. Jag riktigt mös eftersom jag insåg att jag skulle bli uppmärksammad nationellt efter denna så gedigna insats, där jag med ethos, pathos och logos i utmärkt förening nedgjorde mina debattmotståndare på bästa sändningstid. Jag blev uppriktigt besviken när jag vaknade och insåg att jag inte befann mig i en debattstudio utan i en säng. Vad som debatterades? Det minns jag inte. Men så är det inte heller vad som debatteras som är det viktiga i vår samtid utan att det debatteras, och inte kan man förvänta sig att mina flyktiga power-nap-drömmar ska vara autonoma och frikopplade från resten av samhället.

RIP, Gävlebocken, på återseende nästa år!

Jahapp, så har Gävlebocken mött sitt öde i år igen. Ingen skräll precis. Det verkligt anmärkningsvärda vore ju om bockfan fick vara ifred, i alla fall om det rörde sig om en längre sammanhängande tid.  Jag är fullständigt övertygad om att om Gävlebocken slapp undan ett antal år i rad, säg tio, så skulle de styrande i staden bli oroliga och i största hemlighet kontraktera några lokala busar för att genomföra ett attentat, allt i syfte att upprätthålla PR-effekten för staden. Och vem skulle kunna förebrå dem för detta? När jag hör ordet Gävle tänker iaf. jag först på just bocken, sen på ishockeylaget med spelartröjornas karakteristiska utseende och finns det inte något kaffe som kommer från Gävletrakten?     

Varför har inte Gandalf en bil?

Såg lite på filmen Sagan om ringen och konstaterar följande: det är högst besynnerligt att det aldrig sker någon teknologisk utveckling i den världen; nada, zip. Jag menar, svärd och pilbåge och 2500 år senare... svärd och pilbåge. Och trollkarlar som kan förvandla en människa till en kanin men som måste invänta en häst för att ta sig från A till B. Förbränningsmotor, någon? Vidare är modet exakt detsamma, ingen utveckling alls där heller. Och vad gör egentligen alla monster klockan sju en tisdag? Sitter i en håla och skriker för sig själva? Det lär ju t.ex. hända typ vart tusende år att det blir slagsmål och lite action för den där brinnande saken nere i gruvan 1:a filmen. Hur spenderar vederbörande resten av tiden? Lägger patiens?

Rasrisk i jul

Har ni tänkt på hur mycket det "rasas" nuförtiden? Det går ju inte en dag utan att folk "rasar" mot än det ena, än det andra. Märkligt, kan tyckas, emedan juletider borde uppmuntra helt andra stämningar bland massorna. Om folk inte var så förtvivlat upptagna med att rasa hela tiden skulle antagligen arbetsutbudet stiga dramatiskt. 1000 spänn på att Aftonbladet kort tid efter julafton kommer att skriva om att svenska folket rasar mot sina släktingar pga. dåliga julklappar. 

Dock, om man ska ägna sig åt lite mediekritik här, kan man fråga sig hur en viss reporter leder i bevis att det är ett "ras" i vardande. Är det mängden arga mail till redaktionen, anonyma källor bland folkmassor på stan, pulsmätare på ett representativt urval av befolkningen? Hur som helst önskar jag bara att folk kunde ha vett att "rasa" mot saker som faktiskt är ras-worthy, såsom rökförbud på krogen och stora slipsknutar. Men det är väl att hoppas på för mycket.

Andres Lokko räddar mig från firmorna!

Alltså, den här pop-vetaren Andres Lokko, jag vet inte riktigt. Det lutar åt att jag är skeptisk. Men idag har han varit bra eftersom jag genom hans försorg blivit upplyst om att jag med min Burberry-halsduk har gått runt och givit omvärlden intrycket av att jag är en fotbolls-huligan och med i en "firma". Jag äger ävenledes ett Burberry-skärp, vilket knappast gör saken bättre. Det är alltså därför som unga grabbar slår mig på käften helt oprovocerat titt som tätt. Jag tycke väl att det var ett lite märkligt beteende.

Jag kan emellertid med emfas dementera att jag skulle tillhöra en så kallad "firma". Faktum är att det krävs VM-slutspel, att Sverige spelar, betydande mängder berusningsmedel samt ett starkt socialt tryck från omgivningen för att undertecknad ska finna det mödan värt att titta på fotboll, eller "soccer" som det heter "over-there".

"Ingen panik alla på en gång!" Fy fan.

Ett uttryck som var hopplöst slitet redan innan den första celldelningen är "ingen panik - alla på en gång!", som brukar användas när t.ex. en folkmassa ska passera genom en liten utgång och förstoppning följaktligen uppstår. Alla som säger det verkar leva i föreställningen om att det är första gången i världshistorien det yttras och att det är helt extraordinärt roligt och fyndigt, och de har något närmast triumfatoriskt i rösten: "titta på mig, hörde ni vilken rolig och fyndig one-liner jag formulerade och som gjorde hela denna jobbiga situation med knuffar och trängsel till något vi alla kan skratta åt!" Men jag vill inte skratta, utan handgripligen tillrättavisa sådana personer, vilket jag dock aldrig gör eftersom jag är 1. lite konflikträdd, 2. dålig på att slåss, 3. medveten om att det inte är socialt accepterat i samhället att tillrättavisa barn vars låga ålder annars skulle kunna ha gjort att punkt 2 inte behövde utesluta tillgripandet av våld.

Uppeldad i bara mässingen!

EU-trakasserierna mot snuset som jag skrev om igår gör mig så uppeldad att jag skulle kunna gå ut i bara mässingen utan att frysa! Men eftersom jag är herr Nordström ska uttrycket "i bara mässingen" inte förstås som att jag skulle vara naken utan att jag skulle ha kortbyxor och en skjorta med enkel manschett. Ni som befinner er i luthagen i Uppsala behöver alltså inte oro er för att se något opassande på gatorna (ja förutom en man som bär kortbyxor i stadsmiljö då). Dessutom är det så kallt ute att det inte skulle finnas något att se och ta anstöt av ändå. 

Ja det var allt jag hade att säga. Annars då?

Snus-trakasserier och sittberoende

Inte ens min motvilja mot foppa-tofflan kan trumfa min motvilja mot förmynderi och paternalism! När jag konfronteras med dylikt är min initiala reaktion att göra exakta motsatsen av ren trots. Jag blir alltså ett barn igen. Om EU fortsätter att terrorisera det svenska snuset kommer jag följaktligen börja sympati-snusa, även om jag egentligen inte är någon större vän av snus, alltsedan mitt första möte med detta s.k. "njutningsmedel" utvecklade sig till ett fiasko av stora mått (jag blev yr i huvudet och middagen kom upp och det var obehagligt i största allmänhet). Om jag ska vara ärlig så tror jag att klåfingrighet och förmynderi har en större negativ inverkan på min hälsa än en aldrig så stor konsumtion av tobak. Oraklet i Delfi sa att jag kommer "trilla av pinn" (oraklets ordval!) år 2065 av en hjärtattack som en direkt följd av att det detta år kommer att införas ett förbud mot bekväma stolar av hälsoskäl.

I en inte alltför avlägsen framtid...

"Klockan är tolv och det här är lunch-ekot: Polisen i Malmö har beslagtagit över åtta ton specialutformade sittkuddar och dynor i vad som beskrivs som det största tillslaget hittills efter att Supermega-EU år 2065 beslöt att förbjuda bekväma stolar i syfte att komma åt det grasserade så kallade "sittberoendet" som bredde ut sig bland invånarna. Polisen misstänker att varorna har smugglas in från öst för att användas för att "bekvämliggöra" de standardiserade stolar som är obligatoriska i medlemsländerna, åtgärder som faller inom ramen för förbudet. Folkhälsoministern är mycket nöjd och säger till Ekot att 'vi måste göra allt i vår makt för att stoppa folk som profiterar på människors beroende av att sitta ner'."

God Jul önskar Håkan Juholt och foppa-tofflepoesi

Håkan Juholt siktar på en ny mandatperiod. "Pension är inget alternativ. Jag är full av kraft, energi och har en stark ideologisk övertygelse", säger han i en intervju i Östran. Låter mycket lovande! Det kan mycket väl vara så att den bästa julklappen kom tidigt i år.

I dagens DN Kultur noterar jag för övrigt att Göran Greider, ni vet han som låter som om han befinner sig i en svärm av insikter när han talar, har varit på Socialistiskt forum och känt sig föranledd att skriva en dikt om alla sina omtumlande socialistiska upplevelser, vilken DN Kultur i sin tur känt sig föranledd att publicera. Jag är generellt skeptisk till poesi i politikens tjänst. Blir ofta styltigt och primitivt rent estetiskt. Inte sällan ofrivilligt komiskt därtill. Läser då nästan hellre en dikt tillägnad foppa-tofflan. "Du toffla, av foppas stam, så ömt du omsluter foten / i din färgstarka rustning / i lufthålen kan jag andas / och du ser mig och min utsatthet / mitt behov av bekvämlighet, du dömer inte / du säger: ta på mig och skäms inte, låt snobbarnas blickar rinna av dig som vatten / och mina felsteg en smäktande sommarmorgon / parerar du genom din breda konstruktion / och låter mig ana hur gräset kittlar dina sulor / av gummi".

Herr Nordströms julpynt!

Dags för julpyntet hemma hos herr Nordström! Sätter på klassisk musik. Dricker något starkt för att komma i den rätta stämningen. Går in i köket. Ser att pepparkakan med snöre och glasyr hänger kvar sen förra året. Klart.

Rödfrusna näsor och julmusik

Nu är tiden kommen för rödfrusna näsor och det långfinger åt "beach-säsongen" som juletider innebär, men också för dålig musik. De flesta julsånger förefaller mig vara ett spratt signerat den fallne ängeln, och ägnat att göra oss irriterade i en tid då vi borde fokusera all vår energi på att lyfta BNP det sista kvartalet genom att köpa saker i stora mängder i stora varuhus. Ett lömsk uttänkt trick, alltså, för att avleda oss från Den Rätta Vägen. Men så har djävulen alltid varit socialt missanpassad också.

Den värsta i sitt slag måste nog vara låten "Juligen" av de svenska mellanmjölkshiphopparna Just D. Den spelas konstant på radio. Den är så irriterande att det inte ens kan vara hin onde som ligger bakom utan hans ännu ondskefullare kusin. Jag talar såklart om Statliga Folkhälsoinstitutet. Jag är för övrigt mycket tveksam till om det faller inom ramen för myndigheters uppgifter att producera enerverande julsånger. Min uppmaning till svenska folket är att hålla sig borta från kommersiell radio helt och hållet. Det är klassiskt som gäller i juletider, Bach och Händel m.fl. Och inte minst, Jussi Björling. Oooooo heeeeeeeeeeeeellgaa naaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaattt!! 

    

Tankar i arla december

* Alltså det här med att Financial Times weekend-bilaga heter "How to spend it". Kongenialt. De första tio sidorna eller så består av idel klockannonser. Eller armbandsur, som väl är en mer adekvat benämning. Jag har ringat in allt i bilagan som jag är intresserad av med röd tuschpenna, och skickat in den till tomten. Om blocket.se efter jul kommer vara fullt av exklusiva urverk och stora lustyachter till försäljning, vet ni att tomten hörsammat mig. 

* När man åker tåg vill man ju sitta i lugn och ro och läsa kulturkonservativa magasin, varför man man blir irriterad när det i närheten sitter en person som talar högt i sin mobiltelefon. Ibland kan man dock få höra roliga saker. En ung tjej häromdagen satt och talade med sin kompis om hur jobbigt det var när pojkvännens killkompisar var hemma hos honom, vilket tydligen hände alltför ofta, när hon egentligen var ute efter kvalitetstid med föremålet för sitt hjärtas längtan. "Dom sitter typ och dricker öl och sparkar bollar på varandra", sa hon bland annat. Se där en pregnant sammanfattning av den manliga gemenskapen! 

* Igår fick jag mycket påtagligt uppleva att det var kallt, och därmed halt, utomhus. Jag gjorde nämligen en sådan där praktvurpa där man är i luften så länge att man hinner deklarera (det är faktiskt inte en så stor överdrift som man kan tro eftersom det numera går att deklarera vis sms). Hela jag blev vit av snö. Det må vara hänt. Det må också vara hänt att det skedde bredvid ett rödljus och att det just då stod en bil och väntade på grönt. Men är det inte typiskt, säg, att det i bilen satt fyra fagra fröknar, som alla började skratta med den största hjärtlighet när de märkte att jag inte hade slagit ihjäl mig.     

Sinep nepsi spien (latin för "ingen att lita på")

Följande är faktiskt en ganska rolig inledning på en text, signerad Jonas Thente, litteraturkritiker i Dagens Nyheter. 

Jag har alltid haft roligt åt uttrycket ”att tro sina öron” eftersom det antyder att våra anatomiska delar är helt fristående från hjärnan och medvetet kan ljuga och hånflina. Så vitt jag vet är det bara penis som besitter de egenskaperna.

Invandringsdebatten, en tragedi i tre akter

Hela den politiska debatten beträffande landets invandrings- och integrationspolitik är egentligen helt katastrofal; det är en fråga som många riktigt anstränger sig för att vulgarisera och avintellektualisera. Det är utomordentligt beklämmande faktiskt. Debatten kan liknas vid en person som står och slår sin panna mot en betongvägg. Ungefär så. Det är alltid på meta-nivå, tyckarkollektivets egen favoritnivå, och schemat brukar se ut på följande sätt: A ondgör sig över att invandringen inte får diskuteras i det här (jävla) landet, B reagerar upphetsat och antyder att A "fiskar i grumliga vatten"; A säger att vi måste våga debattera, B slänger in fiskerimetaforen igen; A: våga debattera, B ser fiskespön; A: våga, B: fiske. Och så fortsätter det i all oändlighet.

Invandringen är följaktligen på agendan, men vilka utmaningarna faktiskt är - och eventuella lösningar på dessa - kommer man aldrig fram till eftersom det enda som man debatterar är hur man debatterar. Debatt om debatten, alltså. Tröttsamt är, som man brukar säga, bara förnamnet. 

Till yttermera visso reduceras debatten inte sällan till en sorts puerila godhetstävlingar, där den som propagerar för den mest generösa invandringspolitiken vinner. Den här sortens positioneringar är hopplöst ointressanta och bidrar till moraset. Vidare har rasist-kortet visat sig påtagligt effektivt för att smutsa ner debattmotståndare, vilket vissa inte varit sena att utnyttja. Exempelvis har Aftonbladets ledar- och kultursidor excellerat i denna inte alltför ädla konst.

Därför blir man glad när man läser detta blogginlägg av Peter Santesson, filosofie doktor i statsvetenskap, som resonerar kring dilemmat hur Sverige kan bedriva en humanistisk flyktingpolitik samtidigt som beklämmande få flyktingar lyckas etablera sig på arbetsmarknaden. Det är befriande att läsa en person som anlägger ett intellektuellt perspektiv och bemödar sig om att klarlägga de olika utmaningar som en generös asyl- och flyktingspolitik innebär för samhället. Det är framför allt tonen som jag vill lyfta fram som ett föredöme. Det resonerande, prövande, sakliga, informerade. Mycket upplyftande. Läs gärna. 

Överlag måste vi i bestämma oss för vilket grundläggande synsätt som ska vägleda politiken på ifrågavarande område (nu blir jag kanhända ganska teoretisk här, men jag tror att det är viktiga frågeställningar). Jag kan sympatisera med synen att "slumpen" inte bör avgöra ifall du har rätt att vistas på ett visst territorium (t.ex. Sverige), som andra får enkom pga. av att de fötts där och automatiskt inlemmats i en statsbildning. Att vi människor på vår gemensamma planet möter hinder för vår rörlighet i form av de arbiträra konstruktioner vi kallar nationsgränser kan ju förefalla absurt, konstigt, nästan lite onaturligt. Men nu är vi där vi är, och har vad vi har. Nationalstaten är en realitet. 

Frågan lyder: Ska vi bekänna oss till en utilitaristisk tankefigur, eller någon slags obegränsad altruism, och införa en helt fri, eller nästintill fri, invandring, utan hänsyn till hur Sverige som nation påverkas, eller bör det finnas utrymme för nationell egennytta i form av t.ex. beräkningar och sammanställningar av invandringens ekonomiska nettoeffekter? Det går att argumentera väl för båda dessa positioner, men det jag tycker mig se, och som gör att jag tar upp den här frågan, är hur många i debatten är beredda att brunstämpla t.ex. alla hänvisningar till hur den förda invandringspolitiken påverkar Sverige ekonomiskt. Och nog kan det framstå som cyniskt att mäta invandringspolitik i pengar, att kategorisera människor i termer av ekonomiska tillgångar/belastningar. Men grejen är bara den att vi redan tar sådant i beaktande! Idag. Hela tiden. Hur vet jag det? Jo, det räcker med att peka på det faktum att vi inte har fri invandring, och anledningen till att inget parti förordar en helt oreglerad invandring är att det bedöms medföra alltför stora påfrestningar för det svenska samhället. 

Vi tar alltså redan idag implicit hänsyn till de ekonomiska effekterna. Debatten får likväl, som nämndes ovan, karaktären av en godhetstävling, utan att man problematiserar den underliggande morallära som ett dylikt förhållningssätt implicerar. Den extrema altruism som här kommer till uttryck tillämpas t.ex. inte när det gäller människors förhållande till andra människor (vi begär inte att andra ska skänka bort huvuddelen av sina disponibla inkomster eller upplåta delar av sina bostäder till bättre behövande, utan anser att man har rätt att prioritera sig själv och sin familj framför andra) och inte heller när det gäller enskilda medborgares relation till statsmakten (de allra flesta skulle nog anse ett skattetryck på en sisådär 90 procent vore konfiskatoriskt och direkt omoraliskt). Varför en villkorslös altruism ska tillämpas när det gäller nationalstaten Sveriges förhållande till resten av världen är inte glasklart. Observera att det går utmärkt att argumentera för en fortsatt liberal asyl- och flyktingpolitik oaktat hur Sveriges statsfinanser påverkas, emedan vi har humanitära hänsyn att beakta som väl kan trumfa snöda ekonomiska kalkyler, men ska dessa hänsyn vara totalt överordnade på det sättet att de helt ersätter andra hänsynstaganden? Jag tror att det är dessa grundläggande frågor som vi måste besvara först. 

För att sammanfatta: Vi lever i Sverige som är en nationalstat. Är vi berättigade att ta hänsyn till nationell egennytta vid utformningen av vår invandringspolitik? Om nej, utveckla en politik för fri invandring. Om ja, resonera kring hur vi ska definiera nationellt egenintresse och inom vilka ramar. Det är i dessa hänseenden t.ex. Sverigedemokraterna skulle skilja ut sig, eftersom partiet skulle lyfta fram kulturell sammanhållning och svensk identitet som ett nationellt egenintresse som hotas av invandring. Detta kan SD:s motståndare bemöta genom att kritisera deras essentialistiska förståelse av identitet m.m. Om vi istället främst ser egennyttan ekonomiskt, dvs. vi väljer att låta samhällsekonomiska överväganden styra storleken på invandringen och karaktären av densamma (flyktingar i relation till arbetskraftsinvandrare osv.), inställer sig frågan hur vi kan få invandrare, kanske särskilt flyktinginvandrare med låg utbildning, i egen försörjning. Ju fler invandrare som kan integreras på arbetsmarknaden, få en egen inkomst och slippa leva på det offentliga, desto fler kan vi rimligtvis välkomna till Sverige. Här aktualiseras t.ex. resonemangen i den text som jag länkade till ovan. Och allt inom ramen för ett system där humanitära skäl öppnar upp för en generös asyl- och flyktingpolitik oavsett ekonomiskt utfall. I framtiden kanske fri invandring ligger i vårt nationella egenintresse!

Vi måste i alla händelser komma bort från att diskussionen kring dessa frågor alltid blir till pajkastning (du är rasist!), och alltid relateras till Sverigedemokraterna (vars högsta företrädare förefaller ha så många skruvar lösa att man kan montera en stor bokfylla av dem). 

Kvällstankar från esplanaden

Tre tankar innan John Blund:

1. Det ser ut som att rutavdrag för läxhjälp, "läx-rut", kommer att införas. Jag är skeptisk. Det här riskerar att bli en klasscementerande reform som gynnar de barn som behöver det minst, dvs. barn från socioekonomiskt starka hem. Läs detta, vettja. Numera finns tydligen rutavdrag även för bartenders, och Anders Borg hänvisar till "livspusslet". Ständigt detta "livspussel". "Livspusslet" är nog det fjantigaste ordet jag vet, jag hatar det innerligt. Det borde utmönstras ur det svenska språket och begravas långt nere i urberget bland massa kärnavfall så att det blir radioaktivt i 100.000 år.
2. Vissa sekvenser i South Park är genialiska, som när Cartman leker att han är den där psykopaten Buffalo Bill i "När lammen tystnar" och har en liten docka som får föreställa den kidnappade tjejen;  "It rubs the lotion on its skin or else it gets the hose again". Haha! 
3. Att gå ut i kalla november i seglarskor kan antingen ses som att man utmanar ödet och har dödslängtan eller att man söker spänning i vardagen. För mig är dock inget av dessa alternativ tillämpbara, jag är bara lat och seglarskorna är det lätt att ta på sig, nästan som tofflor. Motståndslöst.

Det var nog allt. Tror jag... Jo, det var allt.

Kvällens dikt, en klassiker

Kvällens dikt är en klassiker av rang, en kärleksdikt av den antika diktaren Sapfo (ca. 630-570 f. Kr.). En del menar att ett studium av receptionshistorien av denna dikt kan sammanfatta hela Västerlandets syn på sexualitet och passion. Så här skriver Carl-Johan Malmberg, kritiker i SvD; "Här etableras, för första gången, några motiv som kommer att bilda grundvalen för den västerländska kärlekspoesin, liksom för vår kulturs föreställningar om begäret. [...] Aldrig tidigare – åtminstone inte i de texter som bevarats till oss – har förälskelse framställts så direkt och omedelbart. Det är som om vi här bevittnar själva urcellen, inte bara för den västerländska myten om passionen, utan också för den konstnärliga gestaltningen av den: sammansmältandet av inlevelsens hetta och iakttagelsens kyla, nuets turbulens och språkets eftertanke – just den paradox som under två och ett halvt årtusende skulle bli det dominerande draget i västerlandets begärsskildringar [...]". 

Plötsligt framstår han som en gudars like –

just som han ska sätta sig mitt emot dig,

alldeles intill, och han hör dig viska

ömt och förälskat

brista ut i skratt – men i mig slår hjärtat

bultande som ville det spränga bröstet;

möter jag din blick en sekund, går rösten

genast förlorad,

tungan vägrar lyda, den fina elden

går som en signal genom hud och nerver,

allting suddas ut för min syn, jag hör hur

öronen susar,

kallsvett bryter fram och en häftig skälvning

griper mig till slut när jag känner färgen

vika från min kind – jag blir själv med ens en

döendes like.

Översättning Jesper Svenbro (1986). Det finns flera olika översättningar/tolkningar. 

Passionen, och avundsjukan som är dess skugga, rymmer alltså i sig undergången, döden, utslocknandet.

Plan B för pojkar med preferens för rosa

För att återknyta till inlägget angående småpojkar med samhällsomstörtande tendenser, så bör föräldrar kanske överväga en "plan B" i den händelse bilarna och krigsspelen i julklapp ej förslog utan pojkarna fortsätter att uppvisa preferens för rosa, och därmed i förlängningen riskera inte bara mänsklighetens fortlevnad utan, ja, själva ordningen i kosmos!

Jag tänker mig ett A Clockwork Orange-inspirerat upplägg, där pojkarna blir fastspända framför en stor bioskärm och tvingas se rosa föremål samtidigt som olika preparat framkallar starka obehagskänslor. Och varför inte se till att göra dem vaccinerade mot ultravåld också när man ändå håller på! Det kan förslagsvis ske genom att man visar samma film som i A Clockwork Orange fast med den skillnaden att man digitalt redigerar filmsnuttarna så att alla bär rosa kläder. Pojkarna kommer sedan att få kramper och kräkas när de kommer i kontakt med t.ex. rosa filtar, och föräldrarna kan pusta ut. Där - som man brukar säga - har vi det!

PFS, Permanent förnyelsesyndrom

Från Wikipedia:

Permanent förnyelsesyndrom, PFS, är en modern åkomma som främst drabbar unga personer i åldrarna 15-35, och yttrar sig i ett tvångsmässigt behov av att förnya olika aspekter av tillvaron. PFS identifierades för första gången efter riksdagsvalet 2002, men fick sin medicinska beteckning först några år senare. Personer som kommit i kontakt med politiska partier uppvisar en kraftigt förhöjd risk att insjukna, vilket har skapat kontroverser eftersom flera läkare har yrkat på att begränsa rätten till politisk engagemang med hänvisning till folkhälsan. Det finns till dags dato inget känt botemedel, men läsning av konservativa knökar har visats ha en positiv effekt på sjukdomsförloppet och fungerar idag som bromsmedicin vid sjukvårdens PFS-avdelningar. Numera finns också stöd av få av olika ideella föreningar, däribland "Anonyma Förnyare", som med sin 12-stegsmodell hjälper drabbade att mildra sitt tvångsmässiga förnyande. Föreningen har som motto ett citat av knöken Alan Clark: "Vi behöver inga nya jävla idéer, vi har nog med problem som det är".

Kända personer som har eller har haft ifrågavarande syndrom är vissa företrädare för Svenska Kyrkan samt alla högt uppsatta personer i Nya Moderaterna.

Förnyelse! och bakform för sockerkaka

Det man undrar över angående alla politiker, till höger och vänster, som ska förnya sig hela tiden är om de har samma inställning ävensom i sitt privatliv? Förnya möblerna, köket, bilen, frisyren, kläderna, musiksmaken, favoritlaget i fotboll etc. etc. Måste bli outhärdligt i längden för människor i deras närhet, tänker jag mig.

Igår ägnade jag mig också själv åt viss förnyelse, om än inte med samma patologiska entusiasm som våra politiker, för jag var på varuhuset IKEA. Abba spelades i högtalarna, så utomordentligt svenskt! Och billigt är det, det kommer man inte ifrån. Det blir så att man funderar på att köpa sådant som man inte är i behov av bara för priset. Jag var t.ex. på håret att slänga med en bakform för sockerkaka, väl i medvetande om att jag inte har gjort sockerkaka på över 30 år och att det antagligen kommer dröja 30 till innan det händer. Det blev bland annat en stekpanna för 89 riksdaler, som jag avser att inviga snart. Funderar på att tillaga en sjurätters. In your face, MUF!

Några axplock från dagens DN-debattare

Från DN-debattaren idag (se förra bloggposten):

"jag är en del av Nya moderaterna som ständigt förnyar sig"
Unga människor som uttrycker sig på det här viset gör mig orolig och nervös. Läs vad jag skrivit tidigare om ungdomsförbundare som låter som fullfjädrade politruker vid späd ålder.

"I dag diskuteras politik kring köksborden, på jobbet och på fotbollsträningen, och inte under kristallkronorna eller i Riddarhuset." 
Aristokratin lär känna sig förolämpad nu när den sammankopplas med borgarklassen på detta oblyga sätt!

"Att vara borgerlig eller borgerlighet som koncept handlar om en identitet och har nödvändigtvis inte en politisk koppling." 
Nödvändigtvis inte betyder inte samma sak som inte nödvändigtvis, vilket man får förmoda är det som avses.

"Vi ska aldrig ställa föreställningar och traditioner före våra idéer. De gamla orden för att beskriva verkligheten går inte alla att använda i dagens samhälle – orden borgerlig och arbetare har spelat ut sin roll. I dag är kanske alla som jobbar arbetare... Jag är lika lite borgare som Socialdemokraterna är arbetare."
Föreställningar som motsatsen till idéer? Minsann. Och först har tydligen begreppet arbetare spelat ut sin roll, och sen är alla som jobbar arbetare. Förutom Socialdemokrater som alltså är arbetslösa allihop. Eh.

"Att stanna upp, känna efter var vinden blåser och sedan följa med strömmen och bli populister är aldrig något som Moderata ungdomsförbundet kan tillåta eller acceptera." 
Det kan blåsa på olika ställen, t.ex. blåser det inte så mycket nu i Uppsala men kanske i Stockholm? På Gotland? Vart det blåser, åt vilket håll, är en annan fråga. Inte sant, herr förbundsordförande?

"När en regering börjar blicka bakåt i stället för framåt får regeringen maktångest och ser genomförda reformer som det uppnådda målet och inte de kommande."
Maktångest? Jag får läsångest! 

"Att som regering ha som främsta mål att behålla makten är aldrig acceptabelt och leder sakta men säkert till sin egen död."
Sin?

"Ungas längtan efter ett liberalare samhälle är starkt." 
Nej men den kanske är stark? Bara ett förslag.

"Vi drömmer om självbestämmande och frihet, men hindrena ser på sätt och vis annorlunda ut än vad de gjorde förr. Vägen till makten över en själv går för många genom en bra utbildning, ett jobb och en inkomst."
De enda hindrena som jag upplever är hindrena att läsa texten pga. språket. Och låter inte sista meningen som kvintessensen av borgerlighet?

"Vi som är unga i dagens samhälle känner inte igenom oss i dagens borgerliga verklighet"
Kommentar överflödig.

"Därtill är det näst intill omöjligt att finna en bostad för jobb eller studier"
Ja herregud, var ska jobb och studier bo någonstans?! Är det ingen som tänker på dem?  Detta egoistiska samhälle alltså. 

Damn you, sjurättersmiddagar! Mvh MUF

Om man har tråkigt och vill ha förströelse kan man med fördel slå upp en dagsaktuell tidning emedan det nästan alltid är nån politiker som skrivit något festligt. Ta dagens DN-Debatt, där förbundsordföranden för Moderata Ungdomsförbundet kommer ut som kristallkronehatare. "[...] kristallkronorna, pärlhalsbanden och sjurättersmiddagarna har aldrig varit en verklighet som jag känner igen mig i", skriver herr förbundsordförande i en text vars nivå, inte minst rent stilistiskt och grammatiskt, indikerar att herr förbundsordförande själv, innan han satte sig framför datorn, intagit en bastant sjurätters med tillhörande dryck. Och det här med att skriva långa debattinlägg utan att egentligen få någonting av substans sagt, är det något som lärs ut på ungdomsförbundens sommarläger eller vad? Eller är det en medfödd talang månne? Lite imponerande, hur som helst.

Men men, alltid när man konfronteras med MUF bör man ha i åtanke att det är ungdomsförbundet som stod för denna bedrift inför valet 2010. Håll till godo.

Minus 150 vänner?

Satt och funderade på hur många som skulle ta bort mig som vän på facebook om jag skrev mitt hjärtas mening om det här megaüberkommersiella Stureplans-dunkadunkat som pågått i Solna i dagarna tre. 150 pers? Inte omöjligt. Och med tanke på allt sjå jag har haft med att få folk att acceptera mina friend-requests från första början så är det nog inte värt det. Dessutom ska man vara snäll pga. snart jul. Men oj vad det kliar i fingrarna! 

Men det här är ju inte facebook, utan en blogg, och utrymmet för mina åsikter vidgas sålunda. Så vad tycker jag om Stureplans-discot? Jag är skeptisk, och till viss del för att jag har utvecklat en skepsis mot folksamlingar. Jag är t.ex. en anhängare av monarkin i Sverige, men har mycket påtagliga problem med att stå längs vägen bland massorna och vinka till kungligheterna med en liten flagga i handen. Sånt gör jag inte. Människor i grupp har något olycksbådande över sig. Jag tror alltid att människor i grupp när som helst kommer göra revolution och störta samhället, ungefär som avsnitt av The Simpsons där folksamlingar förekommer ofta slutar med att det blir upplopp och att en pöbel formerar sig med facklor och andra ändamålsenliga tillbehör. Den revolution som skulle åstadkommas av publiken i Solna skulle väl dock begränsa sig till att entreprenörskap infördes som obligatorisk kurs på våra universitet eller något i den stilen, vilket nog ändå är att föredra framför hardcore-vänstern som i sina 1:a maj-tåg skanderar saker som "AK4 AK5 - Borgarjävlar hälsa hem!". För övrigt en ganska fyndig ramsa som alltid får mig att le.

Skrivbordslampor och tandläkare

Måste införskaffa en lampa till mitt skrivbord. En skrivbordslampa, alltså. Och det innebär shopping, ovillkorligen. Så fungerar världen. Jag inser nu hur alla som fruktar t.ex. tandläkarbesök har det, ångesten inför besöket, svettningarna. Apropå tandläkare så har jag aldrig upplevt något speciellt obehag inför att lutas tillbaka i tandläkarstolen och gapa stort. Det har måhända inte varit trivsamt, men uthärdligt alla gånger. Det jag blivit mest förbryllad över är alla lättförtjänta pengar i professionen! Tandläkaren till sin kund kl. 11.15: "Gapa stort". Tittar lite i en spegel. Skrapar lite med ett verktyg. Säger 11.17: "Nu kan du skölja" och "Det blir 800 kronor tack". Men nu låter jag kanhända som en anti-dentite.

Kvällens dikt

Stadsbarn

Jag älskar dimman som släpar våt
över kajer och torg i natten
och lyktornas ögon, röda av gråt,
och lukten från gatan och visslans låt
från en spöklikt skymtande båt
ute på Mälarns vatten.

Jag älskar novemberdagens grå
förtvivlan och grändens fasa,
fabrikernas hjärtan som bulta och slå
och droskan som rullar och löven som gå
i dans kring en bänk i en vrå
med en ensam människotrasa.

Bo Bergman (1869-1967), ur diktsamlingen Marionetterna (1903)

Under det rosa täcket

Hur vet man att en mamma med två små barn inte prenumererar på Tidskrift för genusvetenskap? Hon svarar sin lille pojke [detta skedde igår] som är sur för att han inte får låna sin systers rosa filt följande: "nej men du ska väl inte ha en rosa, du är ju pojke, så det gör inget". Aber natürlich! Jag kanske har vistats för mycket bland alla genuscertifierade dagis, föräldralediga lattepappor och hippa humaniorastudenter på Södermalm, men sådana här människor ter sig närmast exotiska nuförti'n. Själv skulle jag inte ha några betänkligheter mot att bära t.ex. en slips med rosa inslag, och om jag skulle föröka mig så skulle min främsta oro inte gälla färgen på sonens filt utan att sonen som lite äldre skulle kräva "fredagsmys" med familjen framför talangprogram på kommersiell tv alternativt tvinga pappa följa med till stor arena i Solna på Stureplans-disco.

Sen kan man roa sig med att spekulera kring hur den annalkande julen kommer se ut i denna tidigare så harmoniska familj. Jag menar, föräldrarna lär ju bli höggradigt oroade nu när lille Pelle helt plötsligt företer dylika könsöverskridande tendenser, vilket som vi alla vet kan vara direkt livsfarligt, och lägga en veritabel bombmatta av brandbilar som låter och blinkar, robotar och leksaksvapen under granen.

PS. Alla som var på stor arena i Solna igår och dansade till SHM: No offence. Jag förlåter er. Det är ju snart jul, trots allt!

Prövning

Ingen mjölk till morgonkaffet. Det är så man vill skrika. Men jag ska inte låta denna motgång förstöra hela dan, åh nej! Jag vet att det är djävulen som testar mig men jag ska visa mig stark!

Rubriker är knepigt ibland

Expressens kulturdel brukar vara ganska fyndiga när det gäller rubriksättning, men idag hade man rubriken "SVT spårar ur" på en kort text som handlar om programmet På spåret. Det är lite svårt det här. Å ena sidan är beskrivningen "spårar ur" så banalt fyndig och förutsägbar att det blir lite tramsigt, å andra sidan är den så uppenbar att den nästan måste användas. Det blir liksom den enda utvägen, för andra alternativ blir så krystade eftersom de alla förhåller sig till det absolut mest uppenbara ordvalet. Men erkänn att rubriken till föreliggande bloggpost är lite fyndig, självrefererande och beskriver innehållet på samma gång! Okej, det är sent nu märker jag.  

Jag går och lägger mig istället. 

Ta Ta

USS Hoe (SS-258)

I sviterna efter förra bloggposten där bl.a. begreppet "hoe" förekom, som alltså är slang för person som tar betalt för tjänster av... ja ekivok natur men som nu mest är att betrakta som en förolämpning för allmän lösaktighet, var jag tvungen att kolla upp uttrycket närmare medelst googling. Och fann en massa saker som hette något på hoe, däribland USS Hoe (SS-258), en amerikansk u-båt från andra världskriget. Så roligt är det kanske inte att det fanns och finns saker som hette/heter något på hoe, ja det är ju hemskt larvigt om man tänker efter, men nu har jag ändå kommit så här långt och kan lika gärna fortsätta.

USS Hoe var alltså en u-båt, av Gato-klassen, och tjänstgjorde i den amerikanska flottan. Hoe mätte 95 meter, kunde hålla ut 48 timmar i undervattensläge och var beväpnad med 24 torpeder. Under ledning av Lieutenant B. C. Folger for USS Hoe den 27 maj år 1943 ut på sin första patrullering, övervakandes området Guam-Palaus i Stilla Havet. På sitt 8:e patrulleringsuppdrag, i februari 1945, lyckades Hoe krocka på 18 meters djup med en annan amerikansk u-båt, USS Flounder, och att två u-båtar krockar har beskrivits som något mycket ovanligt. Hoe mottog icke desto mindre totalt sju utmärkelser för sin tjänstgöring under kriget. Hon såldes som skrot 1960. Kuriosa: Hoe var utrustad med en svensk Bofors-kanon 40 mm.

USS Hoe (SS-258) i ytläge

Pimpa ditt julpynt! Är din partner en hoe?

Den som såg tv4 nyhetsmorgon i morse kunde bland annat få tips hur man "pimpar" sin adventsljusstake. Var inte ordet pimp en gång i tiden i alla fall en aning diskutabelt, något som kidsen kunde använda för att känna sig lite coola, ungefär som "hoe"? Nu får istället morgonpigga svenssons lära sig hur de på bästa sätt kan pimpa sitt julpynt. Ack ja, det kan inte vara lätt alla gånger att vara ung idag, vad ska de säga till varandra när deras vokabulär flyttar in i nyhetsmorgon? Är väl bara en tidsfråga innan SVT:s Gomorron Sverige har ett inslag av typen "Beter sig din partner som en hoe när ni är bortbjudna på fest? Vår relationsexpert finns i studion och ger svar".

Mer Harry the tax

Apropå Harry, som jag skrev om i förra inlägget, så gick det till så här när jag var ute me'n i somras. Jag var då tvungen att skriva en uppdatering på facebook (aka. "fejjan") som jag klistrar in här så att alla kan få del av hur det kan gå till runt Mariatorget om man har hund.

Jag tyckte att kl 13.55 var en bra tid att gå ut med hunden Harry. En trevlig liten runda vid Mariatorget. Inga konstigheter. Några damer att spana på kanske. För hunden, alltså. Klockan 14.03 började en hagelskur av guds nåde. Perfekt tajming som vanligt. Vi gömde oss i en portuppgång, sen sprang vi hem, jag med hunden i famnen. Inga damer så långt ögat nådde. Dock verkar Harry inte bry sig, men han är ju så gammal numera att han knappast skulle få komma till ändå. Brudarna i kvarteret kollar knappt ens längre, förutom en lurvig sak några portar bort. Men så är det också en riktig slampa, efter vad jag hört. Hennes hund också.

Time-out-fenomenet och den uttråkade taxen Harry

Det ser nu ut som att media börjat intressera sig för det bisarra påfundet "time-out", som politiker anser sig kunna ta när helst det passar dem själva, dvs. när de gjort något dummare än vanligt och inte vill svara på frågor men fortsätta få lön och behålla karriärmöjligheter. Läste detta för några dagar sedan och nu denna text. Gott så. Enskilda politiker bör inte ta time-out, däremot skulle jag nog inte vara fullt så skeptiskt om politiska partier beslöt att göra det. Jag kan tänka mig ett par stycken faktiskt.

Men som sagt, bra att det uppmärksammas. Tidigare har ju samhällsjournalister och politiska reportrar i vårt land snällt anpassat sig till "time-out"-diskursen, som en hund som sträcker fram tassen när man har en bit skinka i handen och säger "vacker tass!". Min familjs hund (taxen Harry) sträcker dock sällan fram tassen numer, enär han är gammal och antagligen inte hör vad man säger. Istället sätter han sig ner eftersom han väl tror att man säger "sitt!" vilket också är det vanligaste. Han ser ofta så uttråkad ut när man ska leka och skoja på det där sättet, liksom uppgiven, men gör vad som förväntas av honom eftersom han tycker om skinka. Ibland, efter att ha sagt "vacker-tass!", "liiiggg" och "rulla ruuunt" (vilket Harry aldrig har bemästrat, som bäst har han rullat över på rygg), inser jag själv det utomordentligt larviga i att vuxna djur (både jag och hunden) håller på så där, säger äsch och slänger skinkan på golvet. 

Jag måste erkänna att jag skäms en smula, när jag erinrar mig hur jag stått framåtböjd framför taxen Harry med en skinkbit i min hand, tittat in i de där blaserade ögonen, och vevat cirklar i luften med armen samtidigt som jag sagt "ruuullllaa rruuuuunnt". Om Harry hade kunnat tala hade han vid dessa tillfällen nog sagt: "Men är du helt jävla dum i huvudet eller?!".

Varför kommer en ICA-handlare aldrig till banken?

Vad är det som går och går men aldrig kommer till dörren? Svar: klockan. En riktig klassiker. Här en variant på samma tema: Varför kommer en ICA-handlare aldrig fram till banken? Jo han skrattar så mycket att han inte kan stå på benen. ICA-människorna tjänar ju tydligen en sjuhelvetes massa stålars på att kränga gurkor och frysta ärtor till massorna, och det förvånar mig inte. Hur kort inköpslistan än är, så landar summan likförbannat på minst 130 spänn i kassan. För mig landar den emellertid alltid på minst 180 eftersom jag aldrig har inköpslistor med mig, och därför köper saker jag tror jag behöver. Men att tro att man behöver något innebär inte nödvändigtvis att man faktiskt behöver det. Exempel: att i affären tro att man är i behov av ketchup hindrar inte att det redan kan stå en nästan ny ketchup i kylen hemma. Och att tro att man behöver köpa kondomer är inte liktydigt med att man kommer få... ja, ni förstår. Nåväl. Att gå och handla med lista på allt man behöver, prydligt nedskrivet med blyerts i punktform, är uttryck för en sorts uppstyrd och ordningsam mentalitet som jag varken har eller känner något större behov av att förvärva. Hellre då att svära när man kommer hem och upptäcker att man glömt något viktigt. Då känner man att man lever!

Säg den glädje som varar för evigt

Var på ganska bra humör idag. Läser sen debattartikel där EU-höjdare vill ha mer stålar till EU. Ja ni förstår.

Internationella mansdagen som arbetsmarknadsprojekt

Idag (eller igår då, om man ska vara petig) har det varit internationella mansdagen. Det hade jag ingen aning om. Alla dessa "dagar" av olika slag är ju trams, och syftar väl mest till att bereda arbete åt några misslyckade diplomater i FN. "Nej tyvärr, du kan inte komma ifråga för tjänsten som sändebud med ansvar för Sydkinesiska havet, men häng inte läpp för det, du kan få ansvara för en ny internationell dag istället!". Den enda "dag" som jag finner värd att fira är kanelbullens dag.

Splitters!

Efter att i förra inlägget uppehållit mig vid EU, vilket kan förkorta livet på vem som helst, började min humör-kurva peka nedåt i oroväckande takt. Jag reagerade emellertid snabbt och rådigt och tog till en beprövad metod för lite muntration. Jag syftar på Monty Python och deras Life of Brian. Utmärkt underhållning. Min humör-kurva är nu stabiliserad på nivån innan EU-kommissionärerna kom in i bilden, men snart börjar ju Rapports 19:30-sändning, säkert med massa svensk inrikespolitik och turerna kring det där förbenade flygbolaget, så jag har laddat upp med fler klipp till undvikande av humörkurvekaos.

Kvoterings-EU

EU förnekar sig inte. Nu gäller det kvotering av kvinnor i bolagsstyrelser som några kommissionärer vill lagstifta om på EU-nivå. Det finns många invändningar att göra häremot, och en - som dock sällan lyfts fram - handlar om varför det ska begränsas till just kön. Om kvinnor kan sägas vara föremål för en strukturell underordning som motiverar dylika tvångsåtgärder, måste man öppna upp för att även andra kategorier kan komma ifråga; dvs. kvotering på basis av klasstillhörighet, religionstillhörighet, hudfärg, sexuell orientering, funktionshinder etc. Den som föreställer sig att välsituerade män i bastun sorterar bort kvinnor, bör rimligtvis också kunna föreställa sig att samma sak sker med fullt kompetenta personer som är t.ex. svarta (och alltså i en svensk och europeisk kontext avviker från majoriteten), eller som kommer från arbetarklassen; och om nu endast en kategori kan bli aktuell för kommissionärernas särskilda omsorger, är det långt ifrån självklart att det är kön som bör få förtur.

Tröttheten

Nu är jag utomordentligt trött, Jesus. Även fast jag brukar säga att det bara är småbarn och pensionärer som går och lägger sig innan kl. 01 måste jag göra ett undantag. Jag är så trött att jag stannar uppe en stund till bara för att få tillfälle att tänka på hur skönt det kommer att bli att faktiskt gå och bädda ner sig. 

Renässansmannen

Idag har det varit en sådan dag när jag inte orkat anstränga mig för att upprätthålla ens ett minimum av värdighet eller finess i min humor. Tvärtom har jag gått och småskrattat mest hela tiden, nästan ofrivilligt, ungefär som en person som har hicka, åt något som jag är högst osäker på om det egentligen är roligt. Vad? Jo jag har en kollega som ser ut att vara från renässansen, och som jag vid upprepade tillfällen idag har kallat renässansmannen, och jag har föreställt mig honom i 1400-talets Italien, fullt upptagen med att tillverka en evighetsmaskin eller liknande. Det är så att jag skrattar nu också.

Kriminellt nätverk jag inte skulle kunna bli medlem i

Det finns ett kriminellt gäng som heter Black Cobra, och som man kan anta består av män som inte satt längst fram i klassrummet i grundskolan. Symbolen för gänget är, som namnet antyder, en svart giftorm. Det skulle vara mitt avgjort största problem med att ansluta mig (jag bör nämna att det finns några andra också). Ormen som företeelse är jag i högsta grad fientligt inställd till, och i synnerhet stora giftormar som ser ut som hin håle själv. Av saker som är bra med Sverige ligger kanske på första plats att vi inte har krigat och slagit ihjäl varandra i stora antal på länge, men sen kommer fan i mig frånvaron av ringlande dödliga stora ormar. Och i den organiserade brottsligheten måste man i regel visa att man "brinner" för sin sak och är en engagerad medlem genom att t.ex. låta tatuera in en black cobra på armen. Det hade helt enkelt inte fungerat för mig. Otänkbart.

Och det här med SD-höjdarna på Kungsgatan som beväpnade sig med byggmaterial; nog för att kriminalpolitik är ett prioriterat område för partiet inför det kommande valet, men jag hade aldrig kunnat tro satsningen på lag och ordning skulle bli fullt så... konkret.

Sverigedemokraterna gör stan

Igår briserade en bomb med en stor knall i Sveriges politiska rum. Denna filmsnutt, närmare bestämt, som Expressen publicerade och som visar framträdande företrädare för Sverigedemokraterna i en milt sagt komprometterande situation. Vi har alltså partiets finansministerkandidat som härjar runt i centrala Stockholm och vällustigt slänger sig med uttryck som "babbe" och "blatte-lover", förolämpar damer ("skit i den här lilla horan") och allmänt beter sig som en skinhead efter en platta öl, och den som ansvarar för rättspolitiken, och sålunda är tilltänkt som en framtida justitieminister, filmar allting med sin mobilkamera. En av partiets presskillar figurerar i bakgrunden, synbarligen road av all action denna festliga helkväll på stan. Jomen så att.

Och så idag offentliggörs fler filmsekvenser av Expressen där våra tre rymlingar från ett ungdomshem, förlåt ledande företrädare för ett riksdagsparti, hamnar i nya spännande situationer i de centrala delarna av huvudstaden. Vi får se hur herr justitieministerkandidat-Ekeroth knuffar in en tjej i en bil och där densamme, tillsammans med herr finansministerkandidat-"skit i den här lilla horan"-Almqvist samt presskillen, beväpnar sig med järnrör från en byggarbetsplats för att vara redo för våldsam drabbning med en överförfriskad man som dock mest verkar utgöra ett hot mot sig själv. Inga konstigheter? Jo, konstigheter. Stora konstigheter. Gör tankeexperimentet att det hade varit vår nuvarande finansminister Anders Borg som efter en blöt kväll i city, och efter att ha kallat folk för "babbe", "blatte-lovers" och "horor", försett sig med ett stabilt järnrör, med justitieminister Beatrice Ask hack i hälarna, också hon med ett rör i ena handen, filmandes med sin mobil, taggad för gatuslagsmål. Hahaha!

Familjetragedier, generationskonflikter och sågning

Scandinavian Airlines, also known as SAS, har stora problem. Sparkraven duggar tätt som regnet en svensk sommar. VD:n drar sitt strå till stacken och får sin egen lön sänkt från 10 till 8 millar. Shit. Nu blir det mycket blodpudding till middag i det hushållet, kan man tänka. Det är det jobbigaste med lönesänkningar, att det alltid slår mot familjen och BARNEN. Damn you, lågkonjunktur!

Snart är det jul också, ni vet den där högtiden där folk i västvärlden konsumerar sig halvt ihjäl för att fira något, oklart vad, men det kan ha något att göra med födelsen av en kändis, och här i västerlandet gillar vi kändisar. Vad som skulle behövas inför jul är bara att det rullas upp en ny skandal i äldreomsorgen; julen i fjol blev ju mycket fördelaktig för oss yngre då föräldrarna blev extra generösa eftersom man kunde hota med Carema. Nu ser det ut som att föräldragenerationen har övertaget eftersom de kan hota sina yngsta (barn och barnbarn) med Lundsberg och kamratuppfostran. Vapenstillestånd till jul, alltså.

Och den som uppskattar att läsa en riktig sågning, en sån där om vilken man brukar säga att den sker vid fotknölarna, kan med fördel läsa denna anmälan av en ny roman, signerad Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet. Utstuderat elak. Författare, i synnerhet kanske unga personer som inte är riktigt etablerade på marknaden och i kulturvärlden, kan nog inte vara alltför känsliga för kritik, föreställer jag mig. För tänk dig att du har suttit länge med ett skrivprojekt, konsumerat kaffekopp efter kaffekopp (och starkare saker) framför din dator, förtvivlat skrivandes, och efter en lång process blivit klar med en roman som du känner är representativ för din kapacitet som skapande människa och ett värdigt resultat av dina vedermödor, och så läser du en recension som i stort sett säger att boken ifråga endast duger till att elda med i kakelugnen... Ja det kan ju inte vara en helt igenom angenäm upplevelse. I alla fall inte om du har vissa litterära ambitioner; är du tvärtom bara ute efter stålarna och skriver platta deckare skiter du nog i vilket eftersom din tilltänkta läsekrets sannolikt inte läser några kultursidor, eller, för den delen, sofistikerade bloggar som denna.

Obekväma idrottsmän på tv

Ikväll är det fotbollsgala på Globen. Jag kommer inte att titta, men om jag nu skulle göra det så skulle anledning vara att det är lite roligt att se hur obekväma (nästan) alla idrottsmän är i finkläder, eller allmänt i sammanhang där man förväntas göra annat än att hoppa och springa runt.

Saker som inte händer så ofta

Man vet att man bor i Sveriget när man riktigt hajar till när man stöter på följande mening i offentligheten (från en debattartikel angående jämställdhet skriven av tre kvinnliga doktorander på Chalmers): Det enda vi kräver från politiker är att ni lämnar oss ifred. Tyvärr tror jag nog att det strider mot en politikers yrkesheder att göra så.

Man vet också att man egentligen borde formulera om meningar där man inkluderar ordet man många gånger.

Herr Nordström rockar på

Ikväll har det spelats hårdrock hemma hos undertecknad. Metallica och Maiden med mera. Det är grejer det! Jag ska inte göra anspråk på att vara någon inbiten kännare av hårdrocksvärlden, för det är jag inte. Långt därifrån. Jag känner till de största banden och deras mest framträdande nummer, och nöjer mig så. Jag ska dock tillstå att ljudet på min dator lämnar en del i övrigt att önska vilket gör att en riktig stämning har svårt att infinna sig; det är inte direkt så att tavlorna ramlar ner från väggarna när Metallica vevar igång det där hårda sticket i låten One. Och jag antar att grannarna är tacksamma för det, även om den gamla damen bredvid antagligen inte skulle höra ett jota ens om Metallica spelade live i min lägenhet. "Jag tror bestämt att det åskade igår, det mullrade så konstigt", skulle hon säga dagen efter konserten, och jag skulle svara: "Ja det var ett hemskt oväder", alltmedan Metallicas crew släpade ut högtalare stora som kylskåp från min bostad. 

Jag var annars i min ungdoms dar en inte särskilt hängiven musikkonsument, i den bemärkelsen att jag lyssnade mycket på radio/skivor. Jag var nog långt upp i tonåren innan jag ens förfogade över en anständig stereo, när mina kompisar hade avancerade specialanläggningar som skulle gjort självaste farbror Barbro i Nile City imponerad. Fler än en Absolute Music-skiva som jag fick av släktingar på bemärkelsedagar lämnades i stort sett ospelade, och tur är väl det iof, för jag förställer mig att det är förenat med viss fara för ens psykiska hälsa att exponeras för Dr. Alban i för stora doser. På senare tid (nu omfattar senare tid ganska många år) har det blivit alltmer klassiskt för min del. Och opera tycker jag är njutbart. Men på samma sätt som man ibland känner ett behov av ett stabilt järn som river i strupen efter mycket finstämt rödvin, finns det ibland ett behov av hårda gitarrer, trummor och aggressiva män med drogproblematik efter fioler och stråkar.  

Martin!

Med fingrarna skakandes av förväntan skrev jag in lösenordet på facebook, "fejjan" som det heter bland kidsen, och förväntade mig att se hundratalet nya "notifications" emedan den 10:e november betyder Martin, dvs. min namnsdag. Och så är det två som har skrivit och gratulerat. TVÅ! Oacceptabelt. Jag skrev naturligtvis att mina 361 övriga vänner kunde dra åt helvete. Till saken hör att jag glömde bort den själv, och det var min mor som ringde mig och gjorde mig uppmärksam på denna omständighet, men det ursäktar näppeligen mina fejjan-friends. Men livet går väl vidare, antar jag. Jag har hört att motgångar kan vara bra, det som inte dödar en gör en starkare osv. 

Min begynnande paranoia

Jag känner att jag börjar bli en smula paranoid, men det är svårt att bli vid sunda vätskor i det här klimatet. Och med klimatet syftar jag inte på vädret. Jag börjar nämligen tro att alltfler områden i samhället i själva verket är konstprojekt på olika konsthögskolor. Nu senaste misstänkte jag ju Donald Trump för att vara ett sådant, och att han inom kort kommer läggas fram för bedömning vid ett seminarium på Konstfack.

Och igår kväll såg jag på SVT Debatt och fan vet om inte också denna tv-produktion är produkten av en rödvinstung kväll i ett konstnärskollektiv på Söder. Och idag har jag kunnat ta del av att Centerpartiet i Västerås vill kulturmärka platsen för en youtube-video med en kille som blir träffad av en frisbee och skriker "vem vare som kasta!!?" (han kallas skogsturken på nätet). Centerpartiet i Västerås uttrycker sålunda som sin vilja att, och jag citerar från motionen, "kulturmarkera Sveriges absolut största internetfenomen som inspelade sig [sic] på Djäkneberget, och som påverkat miljontals svenskar i snart tio år med det berömda citatet 'vem vare som kasta'". Vem vare som skrev motionen?! skulle jag vilja veta, eftersom den även rent stilistiskt lämnar mycket i övrigt att önska.  

Om det fortsätter så här kommer jag behöva söka professionell hjälp vad det lider. Damn you, samtiden!

Den konstnärliga högskolan Konstfack

SVT Debatt. Ännu ett konstprojekt?

Resultatet av en rödvinskväll i ett konstnärskollektiv?

SVT Debatt, inga konstigheter

Det var länge sen jag tittade på SVT Debatt, men ikväll var det dags. Jag blev inte besviken. Programmet började med att journalister debatterade hur andra journalister debatterar på sociala medier där det hänger massa journalister. Oerhört givande. Sista delen, där det vankades kulturdebatt, blev minst lika givande. Rollbesättningen bestod i vanlig ordning av en representant för kulturvänstern och en nyliberal, och de fullgjorde sina respektive roller med den äran. En inbjuden politiker föredrog halva kulturbudgeten och fullgjorde också hon sin uppgift, eftersom man inte gärna kan begära av en yrkespolitiker att vederbörande ska kunna föra mer självständiga och principiella resonemang. Allt slutade med att ordet hora bollades fram och tillbaka i studion och att författaren Stig Larsson ifrågasatte sin egen potens. SVT Debatt, torsdagar klockan 22:00 på kanal 1.  

November, spillt kaffe och Ctrl-Alt-Del

November i Konungariket Sverige. Klockan är nu halv sju på kvällen och det har redan varit mörkt ett bra tag. Eller kvällen och kvällen, det är snarare sen eftermiddag/afton. Och som sagt: mörkt. Svart. Bilar kör förbi som ansamlingar skuggor med ljus fram och bak. Det är ganska nedslående, egentligen. Dessutom är det kallt ute. Men man får trots allt se det positiva i tillvaron, och då tänker jag närmast på att det inte flyger runt massa insekter i luften. Insekter är i allmänhet obehagliga. 

Det vore onekligen praktiskt att leva i en konstgjord värld som i filmen The Truman Show, där man kan reglera solen och temperaturen från en kontrollpanel. Men då skulle man iof. aldrig kunna klaga på vädret eftersom det ju bara var att trycka på några knappar, och vad skulle vi då tala om? Bristen på samtalsämnen skulle antagligen leda till en dramatiskt uppgång i alkoholkonsumtionen i Sverige, eftersom jag föreställer mig att vi fortfarande skulle vilja kommunicera med varandra. Ser också framför mig paniken när någon slarvig jävla praktikant i kontrollrummet spillt sin pappmugg kaffe över instrumentpanelen och superdatorn hänger sig i "natt-läge". Ctrl-Alt-Del. Nej, den är död.  Aja, bara att börja dela ut ficklampor till folket, det kan nog ta några år att lösa. Vi får dra till med något slags tekniskt fel. Och du där som spillde - ja du! - du kanske ska ta lite semester. Och tänk på att hålla låg profil, det ligger inte i ditt intresse att det kommer ut vad som egentligen hände.

Four more years, tokstollar och samtidskonst

USA-valet är över. Svenska medier kan sakta börja återgå till att rapportera om, tja, andra saker. Obama 4 år till, alltså. Ja varför inte, jag gillar faktiskt Obama. Han är onekligen en gudabenådad talare, och i sina anföranden slår han ofta an en ton som appellerar även till konservativa, med sin betoning på dygder och värdighet. Och appellera var det ja. Republikanerna måste börja appellera till kvinnor, unga, minoriteter. Lyfta fram eftertänksamma intellektuella på bekostnad av programledare i talk-radio som bara för oväsen. Göra klart att man inte har i det republikanska partiet att göra om man är hemfallen åt homofobi eller anser att våldtäkter inte kan resultera i att en kvinna blir gravid. Bort med alla tokstollar, kort sagt. 

Och apropå tokstollar så blev Donald Trump, som tror att president Obama är en Afrika-född undercover muslim-kommunist och som övervägde att ställa upp som presidentkandidat för det republikanska partiet (vilket dock antagligen var ett pr-trick för att generera uppmärksamhet till en dokusåpa han orkestrerar), så arg att han tydligen på twitter ska ha uppmanat till revolution och att massorna skulle tåga mot Washington DC. Haha! Och det sägs att politik inte engagerar längre! Om Mr. Trump också, i likhet med Juholt, visar sig vara ett examensarbete från Konstfack måste jag börja revidera min något skeptiska syn på samtidskonst.

Ett examensarbete?

Slipsknutsvalet i USA 2012

När världens mäktigaste nation väljer sin ledare kan det förefalla rimligt att frågor som utrikespolitik och ekonomi hamnar högt på dagordningen. Risken är dock att dessa frågor totalt överskuggar andra angelägna områden. Ta t.ex. slipsknutarna, som alldeles har kommit bort i valrörelsen. Och så kan vi faktiskt inte ha det. Herr Nordström ger sin syn på slipsknutarna i årets val.

Först sittande president Obama

Herr Nordströms kommentar 

President Obamas slipsknutar kommunicerar en vilja att vara trendriktig, vilket ligger i linje med hans ungdomliga framtoning, men slipsknutar gifter sig dåligt med trender. I egenskap av president för Amerikas förenta stater kan inte heller Obama riktigt ge sig hän åt sin modemedvetenhet och sin progressiva ungdomlighet, utan måste utstråla seriositet, och resultatet är ett mellanting. Knutarna är alltid till synes välknutna, men påfallande ofta stora, något överdimensionerade, och till yttermera visso sitter de inte alltid åt mot skjortkragen. Det intryck som förmedlas är att han inte riktigt behärskar hantverket, och att han inte känner någon äkta kärlek till själva slipsknutens idé. Nybörjarknutaktigt, nästan. 

Sen har vi utmanaren, repulikanen Mitt Romney

Herr Nordströms kommentar

Okej, måhända något långsmal, dock hård och ordentligt åtdragen vilket renderar ett plus i kanten. Romney är generellt ganska konservativ med avseende på såväl slipsknutar som övrig klädsel. Han sticker inte ut, vilket antagligen återspeglar att han varit i det privata näringslivet tidigare. Bättre än Obama, dock uppvisar han en oroande tendens till att ibland s.a.s. "falla igenom". Ja, alltså, han är inte så knutstabil. Jämför nedre bilden. Aj! Vad är det där?! Sitter inte åt, är bred, inget veck och utan någon som helst finess. Men så är han också i sin praktiska politik en s.k. "flip-flopper" som ständigt byter position. Nej, det duger såklart inte.

Att folk ställer upp i så kallade demokratiska val och håller på gör att de blir beroende av trender och positionsförflyttningar, vilket förhindrar en självständig hållning även i slipsknutsfrågan. Til syvende og sidst finns det bara en som med en jämn och hög nivå visar världens män vart skåpet ska stå, bättre än någonsin en president från U S and A. Jag talar naturligtvis om HRH The Prince of Wales, vars relation till sin älskande four-in-hand vittnar om respekt, omtanke och evig lojalitet.

USA-val del 3, budgetöl och en stolt partisekreterare

USA-valet rullar på. På DN:s nätupplaga blir läsarna upplysta om hur man bäst laddar upp mat- och dryckmässigt: hambugare och budgetöl. Tack, DN. Och Aftonbladet.se vill inte vara mindre välvilliga mot sina läsare utan vet att berätta hur kändisarna röstar. Aftonbladet berättar ofta hur kändisarna agerar i olika sammanhang. Och i samma tidning skriver Moderaternas partisekreterare Kent Persson om att USA har mycket att lära av svensk politik. Man får bara hoppas att någon översätter till engelska så den nyvalde presidenten kan få tillfälle att läsa och ta lärdom efter valet. Bland annat skriver herr partisekreterare Persson om det höga förtroende som det svenska folket hyser för sina förtroendevalda, mycket bättre siffror än i amerikat. Nåja, är mitt svar, det är nog inget som inte några till avslöjanden om vidlyftiga pensionsavtal kan råda bot på!

Men nu ska jag sluta göra min lustig över excesser i svensk USA-valsbevakning, eftersom jag själv antagligen kommer behöva många koppar kaffe i morgon efter att ha suttit uppe halva natten. Kanske äter jag tom. hamburgare, eller det som Aftonbladet skriver att kändisarna äter på sina valvakor.