Att svära i hundmänniskornas kyrka

Såg några som var ute med sina hundar idag, och lade märke till att det var sådana där typer som är oerhört intresserade av hundar i allmänhet och sina egna hundar i synnerhet. Och de förväntar sig att andra med hund ska dela deras hängivenhet. Därför blir det alltid konstig och lite tryckt stämning när jag är ute med familjens fyrbenting Harry, en strävhårig taxameter, och vi möter en representant för denna kategori, denna sekt, hundmänniskorna. Vederbörande börjar prata hundspråk (låter om möjligt ännu löjligare än bebisspråk) och inleder en märkligt förtrolig konversation med mig. Om hundar. Var annars? Hundmänniskorna talar enbart om hundar, inte ens vädret avhandlas vilket ger en fingervisning om sekttendenserna eftersom tal om vädret annars är det enda som håller ihop vår nation, fredagsmys och framgångar i sport undantaget. 

Redan vid första frågan - "åh vilken stilig herre, hur gammal är han?" blir jag svaret skyldig och mumlar något i stil med "ja han är väl omkring 13-14 tror jag", varpå jag märker att det inte alls föll hundmänniskan på läppen. Det här är nämligen människor som vet på dagen hur gamla deras egna hundar är, och ett så oinsatt och avmätt svar straffar med ens ut dig från hundägarnas hemliga samförstånd. Du är inte med i klubben. "Det är familjens hund", ursäktar jag mig och tackar gud för att Harry är gammal och lat och delar min längtan att få avsluta promenaden och gå hem. Dessutom är jag lite pryd och blir alltid lätt generad och besvärad när Harry luktar andra hundar i rumpan, vilket tyvärr verkar vara ett av hans stora nöjen i livet. Vi människor har ju iallafall den goda smaken att fråga om vi kan få bjuda på en drink först.

Förlovning och självskadebeteende

Prinsessan Madeleine har ju nyligen förlovat sig med en som heter Chris. Han är från amerikat och praata liit schwenska. Inte för att jag trodde att jag hade någon chans där, men vad har egentligen han som inte jag har? frågar jag mig spontant. Kommer lika spontant på ett antal saker och tänker på något annat istället. T.ex. mitt bisarra självskadebeteende där jag demonstrativt ställer fram dammsugaren mitt på golvet i rummet bara för att jag ska ta mig i kragen och dammsuga. Efter att ha svurit mig blå i ansiktet och förbannat dammsugaren - den står ju för fan i vägen! - blir emellertid reaktionen att jag vägrar att dammsuga och därmed kapitulera för min egen ondsinta psykstrategi. Läget är låst, och, som sagt, smått bisarrt.

På ett ålderdomshem 2068...

Efter några dagars angenämt höstväder är ordningen återställd: regn från grå himmel. Känns tryggt på något sätt. 

En annan sak som upptar mina tankar, förutom vädret då, är när jag ska få tid att läsa alla tidningstexter som jag har klippt ut och förvarar i garderoben. Det förhåller sig nämligen på det viset att jag har för vana att spara texter som jag inte hinner läsa, men som verkar intressanta. Oftast längre texter på kultursidor, men även intressanta kolumner på ledarsidor eller debattartiklar, samt texter i tidskrifter. För att inte tala om alla böcker, oh dear. Problemet är nu bara att högen börjar bli ganska stor. Det får väl bli som så mycket annat: man skjuter upp det till pensionen. Även min rundresa i USA i bil får bli ett pensionärsprojekt. Faktum är att pensionen börjar bli min avstjälpningsplats där jag förlägger allt som jag avser att göra men inte hinner/är för lat för att göra nu. Är rädd att när jag väl går i pension kommer jag bli helt överväldigad av den ackumulerade mängden göromål och bestyr att jag kommer få stor ångest. 

År 2068, ett ålderdomshem någonstans i Sverige. Lisa, 85, Pär, 93, och herr Nordström, 86, sitter och spelar kort. Herr Nordström reser sig från bordet, rättar till sin slipsknut, ursäktar sig och går. Lisa frågar: men var ska du, Martin? Han svarar: på körlektion, håller ju på att ta körkort, som Lisa kanske minns.

Supervimmel och svarta hål

Jag kan inte riktigt släppa detta med SUPERVIMMEL, som en av kvällstidningarna behagade upplysa om hade ägt rum på lördagen i samband med invigning av underhållningsstation i Solna. Vad är skillnaden mellan ett SUPERvimmel och ett vanligt vimmel? Går det snabbare, vimlar man liksom fram som i vals med glasen fulla av bubblor? Får man plötsligt en enastående simultanförmåga, eldad av stundens allmänna härlighet, så man kan prata med fyra personer samtidigt som man dricker och äter snittar och pudrar näsan? Är det så många kändisar att naturlagarna börjar ge vika och helt nya dimensioner inträder? Det kanske är som ett svart hål, man sugs mer eller mindre ofrivilligt in i det om man befinner sig för nära, det växer bortom kontroll och slukat allt i sin närhet och snurrar och snurrar i enorm hastighet och allt är bara en enda suddig hop av gratisdrinkar och stora slipsknutar. Tänk om ett supervimmel innehåller så många kändisar att det blir till ett megasupervimmel, blir instabilt, imploderar och drar med sig hela Sverige in i hålet! Konstigare saker har ju hänt, minns att vår statsminister angav att han enbart läst Läckberg-deckare en sommar och tilläts sitta kvar.

Joakim von Ankor i Uppsala på supervimmel

Se vilka som tjänar över en miljon i Uppsala! ropade en av kvällstidningarna ut från löpsedeln. Den andra kvällstidningen utlovade initierad rapport från supervimlet på invigningen av nån ny arena i Stockholmstrakten. "Supervimmel" minsann, se där ett ord som förebådar apokalypsens snara inträde. Nåväl, tillbaka till listan på miljoninkomsterna. Mitt eget namn var inte med denna gången heller. Typiskt, jag som skulle behöva några nya kostymer. En lustig sak är att jag är förvissad om att många människor skulle uppleva en irritation om någon individ som de ogillade fanns med på en dylik lista som skulle överstiga glädjen över att själva vara med. Jag har emellertid ingen sådan benägenhet att tycka illa om specifika personer och förmena dem tillfredsställelsen över att tjäna bra och hamna på kvällstidningslista: jag förbannar med glatt humör hela krösuskollektivet!

Med vänlig hälsning
Nybliven marxist 

En snackis flera snackisar

Ett irriterande ord är "snackis". Vilken har varit veckans snackis? Och så får några personer sitta i en tv-studio med smink och kameror och hela baletten och analysera och rangordna olika snackisar. Snackisar, låter som godis. Men vad säger det om vårt samhälle? Det är egentligen djupt beklämmande. Om man vill ägna sig åt trams behöver man inte en tv-studio utan man kan, typ, skaffa en blogg...

Mad Men i sängen, cocktails och ett tidigt nyårslöfte

Avrundar dagen med att ligga i sängen med min nya sängkamrat fröken Acer Aspire Timeline M3-581T och se på den hyllade serien Mad Men om reklamare i New York på 60-talet. Är inte helt övertygad om seriens briljans än, däremot blir man sugen på sprit. För jävlar vad det inmundigas alkohol! Aldrig sett på maken. Dry Martini, Scotch, vodka, Bourbon, Campari, Champagne, rödvin... hela tiden. Konstant. Runda efter runda. Efter runda. Morgon middag kväll. Och jag kan inte hjälpa det: varje gång jag ser välklädda människor som dricker cocktails i mondäna miljöer blir jag absurt sugen på en drink, i all synnerhet när det enda jag själv har hemma är mellanmjölk, som jag dock inte kan röra pga. måste ha till kaffet i morgon bitti. Helvete, nu beställer super-copyn Don Draper in ännu en Old Fashioned! Åh jag klarar inte det här! Stänger av. Tidigt nyårslöfte: ha aldrig tomt i barskåpet.

Förlovning, bankragg och kastrering av himlen

Eftersom det här är en blogg känns det som att jag ibland måste kommentera dagsaktuella händelser, och ge mitt eget lilla bidrag till den tsunami av åsikter som ständigt väller in över oss i dessa tider. Således gratulerar jag prinsessan Madeleine till sin förlovning, men har påtagliga problem med att uppbåda någon större entusiasm. När det kommer till det monarkin som statsskick är de enskilda individerna av underordnad betydelse, vilket kan sammanfattas i följande sentens: Systemet är större än personen. I vår kändisfixerade värld - jorden är noga besett en enda stor kvällstidning som roterar runt solen - är det inte många som anlägger detta betraktelsesätt, vilket såklart är ett bevis för att jag är rätt ute.

Vidare: i vad som närmast är att beteckna som en orgie i produktivitet har jag inte bara varit och shoppat elektronik i dagarna utan var idag ävenledes avlagt ett besök på banken. Jag erinrade mig vad som hände sist jag var där, vilket jag då var tvungen att omsätta en uppdatering på fejsbook. Jag citerar:

Idag när jag var på banken i Uppsala var det lång kötid, så jag slog mig ner bredvid vad som visade sig vara en synnerligen talför kärring på 89 bast, hon pratade oavbrutet. Ofta, när hon tyckte sig ha sagt något särskilt fyndigt, knuffade hon till mig lite lätt i sidan med sin armbåge. Typiskt att man ska bli uppraggad av en pensionär, tänkte jag, och bestämde mig för att en åldersskillnad på 59 år var i längsta laget. Hon skulle föra över 4000 kr till sin dotter i Kalmar, berättade hon bland annat, vilket inte indikerar någon större förmögenhet, något som såklart påverkade mitt beslut att inte besvara hennes inviter. 

Ikväll klockan 19:00 tittar jag på Axess TV och programmet Grekiska myter och sanningar, del 2 av 2. I förra delen berättades det t.ex. om hur Afrodite uppstod som ett resultat av en kastrering av det mer våldsamma slaget, där den, ska vi säga kraftigt omskurne, himmelsguden Uranos könsdelar kastades i havet, och ur vars skum Afrodite uppsteg. Sexualitetens, kärlekens och skönhetens gudinna och symbol stammar alltså från ett avklippt och blodigt manskön, vilket jag spontant kan tycka känns helt adekvat.

Venus födelse av Sandro Botticelli

Intellektuellt stekande i praktiken

Tidigare berörde jag ämnet studentanpassat stekande och, minsann, nu upptäckte jag att jag har två böcker hemma som jag skulle lämnat tillbaka till Uppsala stadsbib. för över två veckor sedan! Ämnar gå dit i morgon, efter lunch nångång. Stenströmsskjorta med dubbel manschett och blazer får det bli. Var är skoborsten? Övar redan på hur jag ska lägga fram det: "Jo god middag, mitt namn är Martin och jag har visst glömt att lämna tillbaka dessa två böcker sen några veckor och vad jag förstår är sen inlämning förenat med nån slags avgift, så har ni växel på en femhundralapp... eller förresten - ta den som säkerhet för jag vet inte hur lång tid det kommer ta för mig att bli klar med dessa som jag tänkte låna nu [varpå jag ställer upp en trave böcker på disken, med Thomas Manns tegelsten Bergtagen högst upp]." 

Portabla datorer, industriområden och tappad poäng

Dessa rader skrivs på en portabel dator (en sån med lock, ni har säkert sett dem) som just välkomnats till världen. Jag har alltså införskaffat en ny dator. Min förra gick i pension, nämligen, och var under sina tjänstgöringsår fler än en gång nära att åka ut genom fönstret. Av denna information kan den normalbegåvade läsaren sluta sig till att jag har shoppat, och inser vilka kval jag har lidit. Jag hyser ju aversion mot shopping. Dock måste jag tillstå att det är förenat med en viss tillfredställelse att komma hem med resultatet av sina vedermödor, men eftersom allt som har med teknik att göra ofta bara existerar för att ställa till med problem i mitt liv, ungefär som statliga myndigheter, så har jag ingen anledning att tro att inte min initiala entusiasm tämligen snart kommer att stillas.

Dagens shopping fick mig att vandra runt i Uppsalas industriområden, vilka man som student i Uppsala blir föranledd att besöka ungefär lika ofta som Gotlands Nation, men det var en på sitt sätt mycket trevlig upplevelse. Alla någorlunda stora städer har dessa områden, med massa industritomter som inrymmer de mest disparata verksamheter med det gemensamt att man aldrig har hört talas om 99% av dem. Jag hade inte med mig någon karta eller vägbeskrivning eftersom jag redan hade kollat upp allt som hastigast på internet. Man går bara till rondellen efter tågstationen och sen rakt fram och sen första vänster en liten bit och sen följer man andra gatan till höger och voila! man är framme. Det kommer man ihåg, tänker man. Men det gör man naturligtvis inte alls. Resultatet blev en rejäl promenad, vilket iof. kanske gör mig gott då min aversion mot shopping endast överträffas av min motvilja mot att gå till gym och stå och stampa i träningskläder i grupp till vedervärdig musik. För att inte tala om träningsledaren. "Åh kom igen nu alla! Lite till! Visa mig era höööööga knän allesamman! Ett-två-ett-två! Bra jobbat! Jag vill se era höööga knän! Sista nu - kom igen!" Tack men nej tack. Höga knän och armar som svänger hör hemma i militärparader eller på dansgolv. 

Jag gick alltså vilsen runt bland alla småföretag och lager och fabriker. En och annan skåpbil åkte förbi mig på gatan. Det är nån målerifirma, en däckåterförsäljare, ett lager, värmepumpar, ett till lager, trä, låssmed, nycklar, mattor, industridammsugare och jag vet inte allt. Och som lejonet på savannen; Vattenfalls avfallsstation, majestätisk! Det var som sagt en ganska trivsam promenad, men bakom varje gathörn gömdes bara ännu en lagerlokal eller rykande skorsten, och inte någonstans kunde jag se butikens vackra fana smattra i vinden. Men så, när nästan allt hopp var ute och jag började misströsta, som en hägring: Elgiganten megastore! Och på den vägen är det.

Jag hade någonstans en poäng med denna utläggning om min shoppingupplevelse men den tappade jag bort, på samma sätt som jag glömde bort vägen tidigare idag, så jag stannar här mitt i meningslösheten. Se där en allegori över livet och shoppingen!

Ord som börjar på "folk", sen middag och herrskor

Ett ord som jag verkligen får dåliga vibbar av (ja jag blir nästan kränkt, vilket passar bra eftersom det är inne att känna sig kränkt nuförtiden) är ordet folkhälsa. Smaka på det: F-O-L-K-H-Ä-L-S-A. Tvi vale! Men så är också nästan alla ord som börjar på folk lite obehagliga: folkpark, folknöje, folkpension, folkstorm, folksamling, Folkpartiet, etc. Jag får associationer till högstadiets hemkunskap, detta bisarra ämne där landets unga pojkar och flickor får lära sig att laga mat och diska på skoltid. Men visst, hade jag ägnat mer uppmärksamhet på dessa lektioner hade kanske surret från köket nu inte varit mikron som tillagar mig middag.

Och för att förekomma höjda ögonbryn för den sena timmen, kan jag upplysa om att anledningen till att jag dinerar så pass sent är att jag planerar att flytta till en vingård i Spanien (se förra bloggposten) och det framstår alltså som helt nödvändigt att jag lägger mig till med mer kontinentala vanor. Således: ingen frukost (eller på sin höjd en kopp svart kaffe och en croissant), lunch vid 14, gin&tonic vid 18 och stadig middag runt 22-23. Där har vi det. Eller som Kasparov hade sagt: schack matt!

Nu återstår bara frågan - förvisso delikat! - om finansieringen av ifrågavarande vingård. Funderar på att starta en insamling här på bloggen. Jag kan dock inte lova att jag inte köper sprit och brittiska herrskor för pengarna.   

Streaking på Manhattan

Läser på nätet om ännu en direktör som fått en mycket väl tilltagen fallskärm efter att ha fått lämna pga. varit en katastrof. Mycket märkligt, detta. Om en högt uppsatt chef presenterar bra = blir stormrik. Om samma högt uppsatta chef fallerar totalt och allt går åt helvete och han eller hon får dojan = blir stormrik. Det skapar ju bisarra incitament! Om jag själv varit t.ex. Wall Street-höjdare, och haft dylika guldkantade avtal, så hade jag naturligtvis utan omsvep streakat naken genom Lower Manhattan med slipsen som en bandana runt huvudet, fått sparken direkt, inkasserat miljonerna och köpt en trevlig vingård i Spanien. 

Snö och ord-fyrverkeri

Åh, kan det inte bara börja snöa nån gång så man får tillfälle att klaga på hur tidigt vintern kom i år.

Men i väntan på snön kan man med fördel avnjuta följande debatt i Sveriges Radio; inte så mycket för innehållet, dock, som för den omständigheten att det är ett visst ord som en av debattdeltagarna synes ha en särskild förkärlek för. Allt kulminerar 05:27 in i klippet då ordet fyras av som ett fyrverkeri - pang pang pang pang!  

Goldbergvariationerna och kommunal musikskola

Lyssnar på Bach, Goldbergvariationerna. Fina grejer. Att jag själv aldrig hade ens en tillstymmelse till talang på musikens område (försökte som ung lära mig spela gitarr, trumpet och piano) smärtar mig, det hade varit hemskt roligt och stimulerande att t.ex. kunna spela piano. Eller gitarr. Trumpet not so much. Nu kan jag istället glädja mig åt att det finns en annan i min närhet som också upptäckt sin brist på talang och beslutat sig för att lägga ner gitarr-spelandet. Min granne. Och för det är jag outsägligt tacksam.

Pärlhalsband, barbröstad revolution och brittiskt känsloliv

Beträffande stilförebilder har jag hittills begränsat mig till att lyfta fram personer som tillhör mitt eget kön, men jag vore ju inte herr Nordström om jag inte lade näsan i blöt också när det gäller kvinnor. Och jag konkluderar att Margaret Thatcher är den kvinnliga motsvarigheten till Prince Charles slipsknutar. Att hon av allt att döma högaktningsfullt skiter i den moderata strategen och trendspanaren Per Schlingmanns påbud avseende politikernas klädsel - lämna pärlhalsbandet hemma! - är såklart ett stort plus i min bok. 

Franska kvinnor har förvisso också sin charm, men verkar lite för eldfängda för min smak. Barbröstade kvinnor som med vapen i hand leder massorna bör inte betraktas som idealet för proteströrelser eller tjäna som modell för hur man åstadkommer samhällsförändring, såvida inte föremålet för pöbelns vredesmod är EU-byråkrater eller Folkhälsoinstitutet. Ja, då skulle kanske jag själv rentav dras med i de revolutionära stämningarna! Inte barbröstad, dock, eftersom jag anser att myndiga medborgare även i tider av samhällskonvulsioner inte bör synas i bar överkropp i offentligeten.

Nej, tacka vet jag förträngt känsloliv och undertryckta emotioner, English style! Erinrar mig ett meningsutbyte från Fawlty Towers (Pang i bygget) där Basil (John Cleese) spontant kysser sin fru Sybill på kinden varpå hon förvånat utbrister "What are you doing?!", Basil svarar "I'm kissing you dear", och Sybill replikerar, misstänksam och skeptisk, "Well don't". Så läggs grunden till stabila äktenskap och välordnade samhällen. Och, inte minst, en blomstrande framtid för den psykiatriska professionen!

Slipsknutar

Herr Nordström gör tummen upp (om det hade varit facebook hade han tryckt på Like):

                                                               HRH The Prince of Wales

Herr Nordström gör tummen ner:

                                       Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt

Datainspektionen gör kaos med adeln

Den svenska adeln hotas tydligen av kaos, enligt Dagens Nyheter, pga. får inte längre tillgång till nån sorts relationsdata. Kaos! Man kan riktigt se framför sig hur grånade herrar springer runt långt efter kontorstid i Riddarhusets korridorer med uppjagade blickar och svettpärlor i pannan, alltmedan ett väldigt lokalt oväder med blixt och dunder drar in över Riddarhustorget i Gamla Stan. Regnet piskar mot fönsterrutorna. En ensam hund ylar.

För övrigt tycker jag att svensk adel ägnar sig för mycket åt tramsigheter som segling och golf. Jag saknar dueller i gryningen och liknande, det är verkligt karaktärsdanande för hetlevrade adliga ynglingar. Citerar från Wikipedia: "År 1788 utspelades en uppmärksammad duell vid svenska hovet, då kapten greve Adolf Ludvig Ribbing utmanade riksmarskalk greve Hans Henrik von Essen på duell efter att Essen fått ja på sitt frieri till Charlotta Eleonora De Geer, medan Ribbing fått nej." Precis så. 

Ihopflyttningsfest, pensionärer och "Zinken" T

Igår var jag på en tillställning i Vasastan, det var utmärkt trevligt. En god vän fyllde år och ställde till med födelsedagsfest, och han har nyligen flyttat in hos sin tjej vilket gjorde att det även blev ihopflyttningsfest (ett ord jag är mycket stolt och nöjd över att ha kommit på). Jag är följaktligen lite dagen efter idag, och den som har installerat en bowlinghall i mitt huvud får gärna ta bort den. 

Eftersom jag alltså är trött idag, och inte kan ägna mig åt något vettigt, kan jag hänge mig helt åt en av mina favoritsysselsättningar: att irritera mig på folk. Nu har turen kommit till pensionärer. Det började när jag skulle åka tunnelbana idag, varpå en kärring stod och velade ett jävla tag i biljettluckan så jag missade tåget och fick vänta fem minuter (det kan förefalla obetydligt, men inmundigade man gin&tonics på löpande band kvällen innan och befinner sig i kollektivtrafiken är fem minuter rent livsavgörande). Kan inte folk bekanta sig med tunnelbanesystemet lite själva innan de går till spärrvakten? Jag blir så arg. Pensionärer har sådär i största allmänhet svårt att komma till skott. 

Dessutom har jag noterat att äldre människor ofta är upptagna med att oro sig över saker, närmare bestämt över saker som man inte alls behöver oro sig för. Det kan tyckas att om man snart ska ner i jorden så borde man bli mer kontemplativ och höja blicken från småsaker, fördjupa sig i livsåskådningsfrågor och iallafall försöka att betrakta tillvaron och världen ur evighetens synvinkel, sub specie aeternitatis (det högsta stadiet av medvetenhet enligt Spinoza). Men pensionären har inga sådana ambitioner. Alls. Istället går pensionärsparet till Ica och står tio minuter vid kyldisken eftersom de inte kan bestämma sig huruvida det ska köpas en liter mjölk eller om det räcker med 3 dl-förpackningen. Och har pensionären ringt och bokat en färdtjänst-taxi till kl. 12 så börjar vederbörande bli orolig redan kl. 11 och vid 11.30 står hon eller han (eller hen som man ska skriva om man vill verka upplyst och modern, vilket också är anledningen till att jag inte skriver det) ute på trottoaren med en blick som vittnar om bottenlös ängslighet. Det verkar inte ha föresvävat äldre människor att det faktiskt finns ett alternativ: att gå ner till gatan kl. 12 eftersom färdtjänsten är beställd till kl. 12. Låter som ett inte uppenbart orimligt förslag.

Men om sanningen ska fram är min pensionärsbashing av övergående natur - jag uppskattar faktiskt gamla människor väldigt mycket - och det är bara en tidsfråga innan min irritation åter vänds mot mitt favoritirritationsobjekt: tonåringen. Va fan, varför inte börja direkt! Meddelande till alla tonåringar: det är inte i Sverige lag på att man som ung måste ha Converse-skor. Jag lovar det är sant! Jag såg iof. en tonårig tjej idag som inte hade Converse på fötterna, jag blev helt ställd och var nära att gå in i en stolpe, och om jag hade haft en mobil med en sån där inbyggd kamera så hade jag förevigat det och visat här på bloggen, för nu så kommer ju ingen att tro mig. Folk kommer bara "okej så du säger att du såg en ung tjej utan Converse - ska du inte säga att det bor en utomjording i din garderob också!".

Och en sak till: Zinkensdamms gudsförgätna tunnelbanestation måste vara alla spärrvakters våta dröm eftersom man aldrig ser någon som går på eller av där. En gång om året kommer väl nån lokalvårdare dit och renser rulltrappan från spindelnät.

Fiasko

Jag hörde någonstans att om man blundar riktigt hårt, jag menar riktigt riktigt hårt, och verkligen hoppas hoppas hoppas av hela sin kropp och själ, så kommer disken att diska sig själv. Jag följde instruktionerna till punkt och pricka, men kan bara konstatera att det är en fet lögn. Det fungerar inte. Inte ens nära. Fan.

Ska börja blunda nu igen, jättehårt, jag kanske har bättre lycka med tvätten.

Nobelpris, EU och jordbruksprodukter i Oslo

Den någorlunda samhällsintresserade har inte missat att det har delats ut en massa fina priser den senaste tiden. I fysik, kemi, medicin. Igår även litteraturpriset som alltså inte gick till Håkan Juholt, även om prismotiveringen antydde en sådan möjlighet (som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid), utan till kinesen Mo Yan. Och idag tillkännagavs mottagaren av Nobels fredspris. Och det blev EU. Naturligtvis. Återstår Nobelpriset i ekonomi, eller "Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne" som det egentligen heter. Vågar man hoppas på Euron? Det vore väl roligt med en dubbel för Europa!

Beträffande fredspriset så inställer sig frågan vem som ska åka och motta utmärkelsen på plats och motta folkets jubel som inte lär veta några gränser. Att kommissionens ordförande Barroso åker i sällskap med han med det roliga namnet, Rådets ordförande Van Rompuy (alluderar ju på ändalykten!), ligger nog närmast till hands, men representanter för det land som för tillfället är ordförandeland är en annan möjlighet, och det har ävenledes föreslagits att man ska skicka några vanliga medborgare, ja helt enkelt en handfull europeiska svenssons. Jag är tveksam. Det ska ju trots allt vara representativt för EU, tänker jag. Det rimliga vore alltså att skicka en jättehög med jordbruksprodukter. Finns säkert några snälla franska bönder som kan ta ledigt för att forsla lasten till Oslo. Kempegrejt!

Nobelpris i litteratur och lite kulturkritik

Igår rasade det inte bara stormar i ett socialt medium pga. att ett annat socialt medium kraschade i en timme, utan Nobelpriset i litteratur har tillkännagivits med sedvanliga spekulationer innan och minst lika sedvanliga skjutafrånhöften-analyser efter.

Motiveringen löd: som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid. Nu kan man förledas att tro att det var Håkan Juholt som vann, men det vore faktiskt orimligt vilket uppenbarligen även Svenska Akademien ansåg eftersom pristagaren inte alls blev Juholt utan den kinesiske författaren Mo Yan. Och nej, man är inte särskilt kvick och snabbtänkt om man kommer på att man kan flytta om bokstäverna i namnet lite så det bli Yo Man istället. Enligt tidningarnas nätupplagor var det dock många som trodde det, bl.a. på det sociala medium som inte låg nere. 

I samband med bevakningen av Nobelpriset så uppmärksammade jag något lite beklämmande på Aftonbladets kultursidor, och som är symtomatiskt för vår tids kultursyn. Inför tillkännagivandet lät i vanligt ordning AB Kultur (liksom många andra tidningars kulturredaktioner) nämligen sina medarbetare att svara på frågan vem som var deras egen favorit och vem som tvärtom inte borde få priset. Och många svar vittnade om en konstsyn som sätter etiketter och politik framför själva konsten. En av respondenterna menade t.ex. att poeten Les Murray inte borde komma ifråga, ty han var tråkig och hans politiska hemvist var dålig. Ungefär så. Det finns idag en extrem fokusering på identitetsfrågor och därtill sammanhängande problematik, på ett sätt som faktiskt ställer sig i vägen för det konstnärliga uttrycket och förminskar detsamma. Värdet av konstnärligt högstående litteratur består ju mycket i dess autonoma karaktär, i det att den har en sällspord förmåga att tala till människor över tidsgränser och arbiträra, historiskt betingade, kategorier. En dikt från antiken, av Sapfo exempelvis, kommunicerar till mig i min egenskap av människa och inte primärt till mig i min egenskap av att vara man, vit, heterosexuell, västerlänning, född i slutet på 1900-talet osv. Det kan för all del finnas anledning till identitetspolitiska läsningar i vissa sammanhang, men att ständigt och jämt flytta fram olika samtidskontexter i förgrunden gör att man riskerar att bli blind för hur konstnärliga uttryck kan gestalta universella mänskliga belägenheter, för dess erfarenhetsöverskridande potential. Då kan en poet som Les Murray avfärdas utan närmare  eftertanke, eftersom oviljan (oförmågan?) att öppna sig för denna överskridande potential i ett författarskap - ja kanske rent av förnekandet av dess möjlighet - kortsluter alla fruktbara läsningar. Aftonbladets kulturdel präglas tyvärr av detta förhållningssätt, och upptagenheten vid politiska tolkningar gör den ofta påtagligt förutsägbar.

Det går såklart att bre på i detta ämne långt in på småtimmarna, men det orkar jag inte med nu.

Joråsåatte

Läser på en kvällstidnings hemsida att Facebook låg nere i en timme ikväll vilket föranledde en twitterstorm. 

Jag hade nu tänkt att avsluta med en liten lustighet om detta, men tror faktiskt inte att det behövs. Vad är det man brukar säga, verkligheten överträffar dikten...

Klirr i kassan

Igår skrev jag om den allmänna motionstiden i Sveriges Riksdag, eller närmare bestämt resultatet av densamma, och idag läser jag i tidningen om att riksdagsledamöterna får höjt arvode med 1300 riksdaler till 58300 kr. Inga konstigheter. Folk brukar bli upprörda av sånt här, "politikerna skor sig", men jag anser att vi trots allt får ganska mycket underhållning och förströelse för pengarna. Dessutom går Miljöpartiet starkt i opinionen så efter nästa val kan den allmänna motionstiden bli en än större begivenhet!

En pojkspoling, döda musiker och en glad nyhet

Nog för att en sån spelevink som Avicii kan ha knåpat ihop några trallvänliga låtar i pojkrummet, men jag har en liten issue med att lyssna på en 20-nåntingårig pojkspoling. Jag lyssnar helst på musik av människor som är döda, eller sådana som ska död inom en inte allt för avlägsen framtid. Beethoven är död, Bach är också betryggande död (dog 1750), Bob Dylan börjar bli lite till åren. Ja ni fattar.

Och nu när ämnet är musik, så kan jag meddela den glädjande nyheten att jag fick bort Mr. Farnham från mitt huvud (se tidigare bloggpost). Och det utan att vända mig till spriten! Jag stålsatte mig helt enkelt och tvingade mig själv att lyssna på låten ett stort antal gånger i rad. Resultatet var över förväntan. Jag vet nu inte vilka kemiska reaktioner som uppstår, eller hur det ska förklaras medicinskt, men jag föreställer mig att detta med att lyssna på en jobbig låt tills tecken på inre skador nästan kan förmärkas, bidrar till att hjärnan stänger av impulsen att - vilket är definitionen av att ha en låt på hjärnan - ständigt veva igång den till ditt stora förtret. Bieffekten är att jag för all framtid kommer att kunna den utantill, men det kan jag leva med. 

Vidare tror jag att jag har identifierat upphovet till att jag från första början fick den på hjärnan: den spelades i personalmatsalen på den arbetsplats där jag jobbar ibland. Det är en form av psykisk krigföring detta, att alltfler ställen spelar kommersiell skvalpmusik på förrädiskt låg volym, nästan så du inte märker det, men låtarna gräver sig omedvetet in i din hjärna - vi blir populärkulturifierade! Alla radioapparater i offentligheten, eller på större arbetsplatser, bör enligt lag vara ålagda att enbart sända P1. Det är min bestämda åsikt. Det är ju trots allt bra mycket svårare att få en debatt i Studio 1 på hjärnan än en 80-talshit. 

Har du tråkigt? Jag har lösningen!

Ta 349 politiker och stoppa dem under samma tak, ge alla fria tyglar att skriva om saker, luta dig tillbaka och njut. Resultatet är nämligen ofta en källa till stor underhållning och utmärkt förströelse, allra helst som några av politikerna tillhör Miljöpartiet! Jag talar såklart om Sveriges Riksdag och den allmänna motionstiden. Går garanterat att hitta några riktiga guldkorn. Som t.ex. denna om köpfri Söndag, skriven av - tada! - två miljöpartister, där det anförs att vi människor inte enbart är konsumenter utan även "vänner, föräldrar, barn, älskande, fotbollsspelare, svampplockare och mycket, mycket mer." Inte ett öga torrt. Men som sagt, hitta din egen favorit!

Enjoy!

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/

-Hej, ska du med till beachen? -I helvete heller!

Inte för att vi svenskar får särskilt många anledningar att ställa frågan, särskilt inte nu i oktober, men det måste ändå sägas:

"Ska du med beachen?" låter löjligt, det svenska ordet stranden är verkligen att föredra. 

Det bästa är emellertid att överhuvudtaget inte ställa frågan eftersom du som civiliserad människa ändå inte bör uppehålla dig där annat än för att gå ner och doppa fötterna för att få tillfälle att klaga på hur kallt det är i vattnet, varpå du sedan går upp igen till din bekväma stol i skuggan, din gin&tonic och din International Herald Tribune.

Uppblåsta sms-förväntningar

Det finns en sak som gör mig hemskt irriterad, och eftersom jag numera har en blogg tänker jag skriva om det så att alla kan få vetskap om vad det är som försätter mig i denna beklagliga sinnesstämning. Here goes...

Det piper till på mobilen: nytt sms. Men så trevligt! Naturligtvis tror jag att det är en täck dam som förhör sig om huruvida jag vill följa med till Wien och bevista en konsert med Wienfilharmonikerna. Hon bjuder. "Åh, herr Nordström, det vore inte samma sak utan dig, jag skulle försmäkta!". Men icke. Det är inte ens en man. Det är Comviq som vill informera om billig "mobilsurf", vilket bara känns som ett medvetet hån (alla som har sett min mobil vet vad jag talar om - herregud Historiska museet är intresserade av den - och inte ens Gud Fader själv skulle kunna få den att "surfa"). Damn you, uppblåsta sms-förväntningar!

Sortes Vergilianae (något modifierad)

Förr talande man om sortes Vergilianae: metoden att slumpmässigt slå upp ett ställe i Vergilius epos Aeneiden, och där finna vägledning för sitt handlande (metoden har även tillämpats på Bibeln - sortes sanctorum). Varje mening ses som bärare av outsinlig, ehuru kanske dold, visdom. Testar denna teknik på teckno-gruppen Scooters super-hit ”How much is the fish”. Finner följande: the chase is better than the catch; transforming the tunes; By the way, how much is the fish?!; I want you back for the rhytm-attack – comming down on the floor lika a maniac; I want you back so clean up the dish; Yeeaaaahh; na na na na na na, na na na... . Öh, hmm... Jag tolkar det som att jag bör ta en kopp kaffe och lite frisk luft.

Låtar på hjärnan, Stockholms nation och Absint

Det är ofta inget problem att få en låt på hjärnan. Om den är bra. I annat fall kan det bli väldigt jobbigt. Nu har jag det väldigt jobbigt. I min hjärna snurrar nämligen oavlåtligt sedan en tid tillbaka You're the Voice med John Farnham, en 80-talshit som stinker just 80-tal, enerverande dum, möjligtvis uthärdlig om du är riktigt full. Om jag inte missminner mig har jag mycket riktigt dansat till låten för några år sedan i kakelbaren på Stockholms nation i Uppsala. Men på Stockholms nation kostar också en 6:a GT 50 spänn så... ja ni förstår. Frågan är nu bara hur man ska få denna idiotiska popdänga ur sin hjärna, det är lättare sagt än gjort. Det är som att försöka somna genom att verkligen koncentrera sig på uppgiften att somna. Resultatet är såklart sömnlöshet. Jag får väl ta till ett beprövat universalhjälpmedel: Absint.

 

Spänning i vardagen, del II

Som jag var inne på i en tidigare bloggpost så har svenskens tillvaro under arbetsveckorna genom lådvinets försorg blivit mer uthärdlig, men det finns alltjämt behov av spänningsmoment i vardagen. Sålunda följer här ytterligare några förslag:

* Om du har ett viktigt möte som du verkligen är angelägen att komma i tid till, res med SJ. Du lär garanterat sitta med andan i halsen eftersom bara fantasin sätter gränserna för alla fel som kan tillstöta: vagnfel, växelfel, spårfel, signalfel, väderfel, förarfel, passagerarfel, verklighetsfel, naturlagsfel, Gudsfel etc. 

* Köp en jättefin och dyr ny dator. Spara massa viktiga dokument på den, men underlåt att installera virusskydd. Låna sedan ut din nya fina dator en vecka till en ökänd sexmissbrukare med snabb internetuppkoppling. 

* Jobbar du i Stockholms innerstad? Är du ovan cyklist? Ta i så fall cykeln till jobbet under rusningen, gärna från Slussen längst Skeppsbron, och försök hänga med i tempot. Mycket spänning i vardagen, men baksidan är att du lär dö.

* Kolla upp vilka restauranger som fått flest anmärkningar i hälsoinspektioner. Gå dit och ät varje dag, lunch och middag. 

* Passera genom SL:s spärrar.

* Börja studera genusvetenskap vid universitetet och bjud hem alla kursare på en liten get-together hos dig. Nämn inte att du samtidigt har bjudit över Pär Ström med sitt anhang "jämställdister". Ett tips kan vara att ställa undan de allra mest värdefulla föremålen.

Att gifta sig rikt

Folk som säger att deras plan B är att "gifta sig rikt" förstår jag mig inte på. Det är rimligtvis en solklar plan A! Logiken är haltande: "Ja först vill jag slita som fan för att bli rik, men om inte det lyckas vill jag bli rik utan att behöva slita som fan." Fel ordning! Dock återstår frågan hur man på ett snyggt sätt förhör sig om eventuell förmögenhet på en dejt: "Jo asså du är jättetrevlig och så men det är såhär dårå att jag skulle behöva ett utdrag..." Pang! Där kom örfilen. Kvinnor borde örfila män mer förresten, jag tycker att det ser dramatiskt ut på ett väldigt estetiskt sätt. Och vi förtjänar det. Om jag vore kvinna skulle jag örfila män konstant.

Onykter dam, rävjakt och Sveriges Radio

Nu hörde jag iof. ganska nyligen att jag såg ut som 15 (”men lilla gubben”) av en något fientligt inställd, och onykter, dam på krogen (som även hann med att kritisera min jacka, ”ska du ut på rävjakt eller?”; en inte fullt lika snäll person som undertecknad hade svarat ”nej, och var glad för det – annars hade du snart haft hundarna efter dig”). Men ett ålderstecken är att jag var inne på P3:s hemsida – ”den unga kanalen” – och drog följande slutsats: tramsigt, stojigt, gapigt. Unga människor borde gå i skolan istället för att göra radio hela dagarna.

Fler tankar om partiledardebatten

En annan sak angående partipolitik, nu när vi ändå håller på menar jag, är ju det närmast bisarra med alla dessa hängivna fans som höjer sina respektive partier och partiledare till skyarna. Människor som oförtrutet är beredda att inte bara försvara - utan reflexmässigt prisa och hylla - allt som ledaren hasplar ur sig. Nu har jag inte ett konto på det där twitter, det verkar jobbigt, men det går att ändå att följa hur partiaktiva skriver om t.ex. gårdagens partiledardebatt. Och jag blir mycket konfunderad. Många saknar uppenbarligen helt både vilja och förmåga att förhålla sig självständigt till det som behandlas. Det egna laget applåderas konsekvent och det andra laget buas ut lika konsekvent. Är det inte tröttsamt även för dem själva? Det finns säkert nån ungmoderat där ute som skulle skrika sig hes av förtjusning om den store ledaren Fredrik sa något i sil med "det är dags att vi moderater förnyar oss ytterligare och omprövar vårt motstånd mot löntagarfonderna". Ungmoderaten på twitter: "Fredrik visar att fortsatt förnyelse är enda vägen framåt för att göra oss relevanta bland väljarna!! NU KÖR VI! Tagga för jobb och välfärd!!" Okej om det är vuxna som beter sig på det här viset, de har trots allt karriärer och bostadslån att tänka på, men ungdomar?! 19-åringar som slukar böcker i politisk filosofi har jag förståelse för - jag kanske tom. känner sympati! - men 19-åringar som överentusiastiskt knäböjer inför något så slafsigt och sladdrigt som partipolitik och som "brinner" för att typ få ner jämviktsarbetslösheten borde gå med i en terapigrupp och inte i ett politiskt ungdomsförbund.

Om jag hade en son eller dotter som kom hem efter skolan när jag satt i läsfåtöljen och läppjade på en gin&tonic och sa "gode far jag vill gå med i ett politiskt ungdomsförbund" så hade min respons blivit att skicka upp vederbörande på rummet utan middag under det att jag förbannade den dagen när aga blev kriminaliserat i Sverige.

Tankar om partiledardebatten

Undertecknad hjälper nu inte bara pensionärer över gatan, matar småfåglar och håller upp dörrar för damer, utan engagerar sig såklart även i samhällsdebatten. Av den anledningen tittade jag på partiledardebatten igår, och blev genast mycket orolig för landets väl och ve (vilket man iof. ofta blir när många svenska politiker är samlade i samma rum, men nu mer än vanligt). Att vår statsminister skulle köra med en trött och slätstruken windsorknut, eller att Åkesson skulle göra det vanliga misstaget låta näsduken i kavajfickan gå i exakt samma färg som slipsen, det förväntade jag mig. Det var istället Vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt som fick mig att få upp min gin&tonic i näsan, och som utmanade själva samhällsordningen med sin slipsknut. Såg ni den? Eller vilken fråga förresten, det är klart ni gjorde. Den var ju grotesk, ett urtidsodjur, ett monster som skulle gett Sauron segern i Sagan om ringen.

Emedan jag anser mig vara en rationell person med förmåga till långsiktigt och strategiskt tänkande, började jag omedelbart att reflektera över de vidare implikationerna av det jag bevittnade på televisionen. Såhär gick mina tankar: om vänstersidan vinner nästa val inställer sig frågan hur regeringsunderlaget ska se ut. Det är osannolikt att SAP får egen majoritet. Risken är inte obetydlig att vänstern och Jonas Sjöstedt s.a.s. kommer med på köpet, varpå herr Sjöstedt mycket väl kan tilldelas en ministerpost i en framtida rödgrön regering. I en sådan maktposition har han alla möjligheter att influera idealet avseende slipsknutar, och det långt utanför Rosenbad. Det är inte svårt att tänka sig en situation där t.ex. statstjänstemän känner sig nödgade att anpassa sina egna knutar till den nya påbjudna ordningen av rädsla att bli förbigångna i karriären. Och med tanke på hur glada socialister brukar vara i politiska tvångsåtgärder går ingen klassisk four-in-hand säker, och innan man vet ordet av är hela riket förvandlat till tv4-sporten. 

Jag tror ni kan föreställa er min lättnad när jag efter pausen i debatten såg att vänsterledaren hade knutit om sin slips. Den var fortfarande inte bra, men inte direkt samhällsomstörtande. Dock ska erkännas att jag aldrig var riktigt orolig, eftersom jag kallt räknar med att HRH The Prince of Wales kommer att intervenera personligen i händelse av en svensk socialistisk slipsknutsrevolution.

  

Spänning i vardagen

Vardagen är något ganska tråkigt, vilket redan ordet antyder. Lådvinets införande har iof. skänkt svensken en viss lindring i tristessen, men det nordliga klimatet och den lutherska arbetsmoralen sätter trots allt ramarna. Därför kan det behövas lite spänning i densamma, och här kommer några förslag i all enkelhet:

1. Köp en trisslott. Skrapa kontrollrutan direkt vilket gör lotten ogiltig. Skrapa därefter resten. Om du har tur och köpt en nitlott du kan du pusta ut, skrapar du fram en miljon kommer du att bli fullständigt vansinnig, rent skogstokig antagligen, och misshandla dig själv som han i filmen Fight Club.

2. Om du befinner dig i centrala Stockholm och ska bege dig långt från stan, typ Tyresö eller Upplands Väsby, sätt dig då inte i en vanlig taxi utan i en s.k. friåkar-taxi. Kolla inte priset utan ta bara första bästa. Om du har tur blir det svindyrt. Om du har otur kommer du behöva råna en bank.
  
3. [Passar till både vardag och fest] Ta två petflaskor eller liknande. Häll läkarsprit eller stark absint i den ena, vanlig starksprit i den andra. Tillsätt lite virke av ett slag som gör att båda smakar och ser ut likadant. Blunda och flytta runt flaskorna så du inte vet vilken som innehåller vad. Svep nu ena flaskan fort som bara fan. Gå direkt ut på nattklubb innan spriten hunnit slå och kör på som vanligt. Har du tur får du en trevlig men måhända blöt kväll. Tog du fel vaknar du upp i fyllecell alternativt på hospitalet. Var det absint du använde kanske du även skurit av dig ditt ena öra. Lycka till! Obs: Ej lämpligt för barn, pensionärer och folkpartister.

4. Rösta fram Håkan Juholt som Sveriges statsminister. [Denna punkt utgår eftersom HJ inte längre är partiordförande för SAP, se istället punkt 5]

5. Anställ Håkan Juholt som din revisor alternativt pr-strateg. 

Läslyxigt bookazine, my ass

Skribenten Johan Hakelius har sagt något i stil med att vi lever i den löjligaste och fånigaste tiden i mänsklighetens historia. Man får beklämmande ofta anledning att instämma i detta. Det räcker förvisso att slå upp en kvällstidning för att få det bekräftat, eller sätta på en kommersiell tv-kanal för att få det bekräftat bortom allt rimligt tvivel. Nu har jag uppmärksammat att det har lanserats ett nytt magasin om litteratur. Eftersom vi lever 2012 marknadsförs det inte som ett, tja, magasin om litteratur utan som ett - oh dear - "läslyxigt bookazine – ett magasin med bokkänsla”. Som förväntat till bredden fyllt med kändisförfattare och tramslitteratur. Jag måste tillstå att jag blir lite provocerad av sådant här; jag råkar nämligen omfatta åsikten att litteratur är något väsentligt för såväl den enskilde människan som för civilisationen i stort. Att den reduceras till underhållning gör mig irriterad. LÄSLYXIGT BOOKAZINE! Jag blir så irriterad att jag tänker gå och lägga mig nu, men först måste jag lugna nerverna en smula genom att titta på HRH The Prince of Wales. Den slipsknuten är inte fånig.

Diktrecitation av Bruno K. Öijer

Eftersom det uppenbarligen är diktfredag på bloggen så kommer här Bruno K. Öijer som reciterar en av sina dikter från diktsamlingen Det Förlorade Ordet (1995). Dikten andas viss vemodig resignation, och diktjagets utsatthet verkar vara i någon mån ofrånkomlig och, ja, åstundad, allt framfört på Öijers oefterhärmliga vis. Detta med att insiktens pris är "en känsla av övergivenhet" är nu förvisso inget revolutionerande (jfr. Adam och Eva som åt av kunskapens träd!), men är icke desto mindre en djup och tidlös existentiell frågeställning. Och överallt där det dyker upp dylika frågeställningar hittar man alltid, någonstans, poesin. 

En dikt av Czesław Miłosz

Här är en dikt jag uppskattar, skriven av nobelpristagaren i litteratur Czesław Miłosz (1911-2004), hämtad från urvalsvolymen Ärlig beskrivning (Brombergs 2011). Natten blir bundsförvanten, det åldrande diktjagets bro till en ny värld att upptäcka, och, samtidigt, till en svunnen - åttaåringens morgon.

Snabba steg

Mina steg rör sig muntert i höstens mörka parker,

med nedfallna barr och lövprassel längs gångarna,

och gläntorna under ekarna blir öde.

Då slocknar tevens blygrå öglor.

En sådan lätthet i stegen har jag aldrig haft,

om inte för längesen, en åttaårings morgon.

Lyft ovan marken, drucken av ljuset,

hejdar jag inte mina steg i luften.

Illvilligt möter mig min nakna vakenhet.

På dagen linkar jag med käppen, astmatisk.

Men natten tar med mig på långväga resor

och där finns, som i början, en ny värld, extatisk.

Dagen efter...

Fortfarande uppsvälld och matt sen gårdagen. Damn you, kanelbullens dag!

*

Anton Hyssén, deltagare i populär danstävling på tv, fick förfrågan av en tidning att vika ut sig. Han ställde upp och har erhållit mycket publicitet och glada tillrop. Jag känner dock fortfarande att det var rätt beslut av mig att tacka nej.

Herr Nordström åker tåg en morgon

Jag kan tycka att en bra start på dagen inte inbegriper att man får sig själv att framstå som en snuskig galning. Särskilt när man inte har ens har hunnit dricka kaffe. Låt mig förklara [baserat på en verklig händelse].

Situationen är den att jag sitter på ett tåg mittemot en förtjusande ung dam och allt är till sin början frid och fröjd. Eftersom jag för stunden är lite disträ låter jag blicken svepa fram och tillbaka, ömsom över medpassagerarna och ömsom över landskapet vi stillastående betraktar (signalfel - vi pratar SJ här mina vänner). Vid några tillfällen råkar jag emellertid titta åt frökens håll, just som hon kort därefter själv tittar åt mitt eget, vilket har den beklagliga effekten att hon antagligen tror att jag sitter och spanar in henne, särskilt som jag hastigt viker undan med blicken som en rädd kanin. Detta skapar ju viss förlägenhet hos mig, eftersom jag dels är nykter och dels inte är hemfallen åt rent tölpbeteende utan tror mig ha en viss idé om hur man uppför sig när man vistas bland folk. Följaktligen blev undertecknad hänvisad till att borra ner blicken i den medhavda tidningen, livrädd att utsätta sig för risken att ännu en gång bli tagen på bar gärning och därmed ytterligare öka situationens redan ansenliga awkwardness.

Men allteftersom tiden går och tåget rullar på, eller rättare sagt börjat rulla igen efter ett vagnfel, förnimmer jag en stark känsla av att damen ifråga själv sitter och iakttar mig i långa tagningar; men eftersom jag inte vågar se upp är denna känsla inget som kan bekräftas, vilket är mycket frustrerande. Jag menar, hon kan ju faktiskt göra det! En blivande fru? Tankarna löper vilt omkring. Och när jag så nästan är säker på att hon sitter och studerar mig tar jag ett djupt andetag, höjer blicken och ser efter, bara för att upptäcka mitt misstag: hon tittar alla gånger, men inte fan på mig. Och innan jag hinner retirera (det handlar om millisekunder i dessa sammanhang!) tittar hon själv upp, och jag är åter tagen – om uttrycket tillåts – med byxorna nere. Hon måste tro att jag suttit och tittat på henne i tjugo minuter! Jag rodnar. Nu blir det alltså bli pinsamt på allvar, och den återstående resan blir en enda plåga. Lång dessutom (växelfel på sista sträckan).    

Vem vill bli reaktionär?

Presidentkandidaten Mitt Romney har hamnat i blåsväder för kommentarer om att många är lata och beroende av den federala regeringen för sitt uppehälle. Instämmer, jag skulle också gärna se att Wall Street-bankerna slutade snylta på skattepengarna. I övrigt är jag rätt trött på den gapiga amerikanska vulgärhögern. Jag föredrar den engelska eton-utbildade aristokrathögern. Om man äger ett slott i 15:e generationen eller kan påvisa släktskap med drottningen har man carte blanche att vara hur reaktionär som helst. Amerikansk vulgohöger modell Donald Trump omfattas alltså inte. Själv får jag naturligtvis vara precis hur reaktionär jag vill eftersom jag är herr Nordström.

Och en annan sak som skapar förutsättningar för vissa engelsmän att bära upp sin reaktionära persona med pondus och finess är ju, förutom att många är älskvärt excentriska (eller med andra ord halvt eller helt från vettet), det faktum att pojkarna på Eton går i frack på skoldagarna. Såg för ett tag sedan Uppdrag Granskning i den svenska televisionen och uppmärksammade då att den svenska motsvarigheten - internatskolan Lundsberg - låter kidsen knalla runt i jeans och tjocktröja på skoltid. Oh dear! Äntligen granskar public service ett verkligt missförhållande hann jag tänka innan jag förstod att indignationen i reportaget inte var riktad mot den bristande klädpolicyn utan mot typ nått med pennalism. 

Snart är det jul - Happy Festivus!

Eftersom vi i Sverige endast har 2 årstider - kort höst och lång vinter - är det vinter nästan hela tiden och därmed känns det alltid nära till julen (jag antar att NK vilken dag som helst nu kommer avtäcka årets julskyltning på Hamngatan). Och apropå julen är det ett avsnitt i Seinfeld som jag kommer att tänka på, där Georges pappa Frank Costanza återupplivar traditionen att fira Festivus, en högtid som han hittade på själv (se där en riktig entreprenör!). Jag måste medge att jag tilltalas lite av konceptet Festivus. Bland annat detta med "Airing of Grievances". För att citera upphovsmannen himself: "And at the Festivus dinner, you gather your family around, and tell them all the ways they have disappointed you over the past year!" Att samlas runt middagsbordet och ge alla tillfälle att uttrycka på vilka sätt övriga runt bordet gjort dem besvikna under det gångna året låter onekligen som ganska nyskapande nu när vi trots allt levt 2000 år med det kristliga kärleksbudskapet. Emellertid skulle jag själv sannolikt bli hårt ansatt varför tanken om att fira Festivus kanske bör stanna vid just en tanke. Däremot kan det funka om firandet av Festivus inskränkte sig till att man anammade den dekoration som högtiden påbjuder. Istället för julgran har man nämligen en aluminiumstång, och emedan jag inte är så mottaglig för den estetiska effekten av massa pynt så skulle det passa mig utmärkt. Dessutom skulle det inte sluta i katastrof om man efter lite för mycket julöl råkade snubbla in i den. 

Herr Nordströms stilguide - slipsknuten

Jag är nu ingen större vän av mode, och blir mest irriterad när tidningarnas kultursidor i sin iver att spegla samtiden (damn you, samtiden!) minsann ska ta "mode på allvar" och man som läsare gång efter annan erbjuds krystade intellektualiseringar av nån modemässa på Berns. Dock har jag vissa uppfattningar om vad som konstituerar god stil, och som jag ibland finner angeläget att förmedla till mina medmänniskor. Ett exempel härpå är slipsen och då särskilt slipsknuten, som ska vara liten och hård (åstadkoms med fördel genom knuten four-in-hand). I andra sammanhang är kanske inte just litenhet något fördelaktigt men när det gäller slipsknutar så förhåller sig saken annorlunda. Den ska därtill inte vara ledigt lossad utan sitta ordentligt åtdragen mot skjortkragen. Inte ens på blöta efterfester bör man lossa på slipsen, och känner man till äventyrs ett stort behov av att göra det så får man ta av den helt alternativt spänna den runt huvudet som en bandana. 

Dessa stilråd behöver du dock inte efterkomma överallt, av den enkla anledningen att det existerar parallella stilmässiga universum som lyder under helt andra lagar bortom all mänsklig fattningsförmåga. Så jobbar du på tv4-sporten kan du bortse från dessa förmaningar. Du är sannolikt bortom räddning.

En som vet hur en slipsten ska dras är HRH The Prince of Wales. Ah! Jag kan titta på hans slipsknutar i timmar, blir alltid helt knäsvag.

"Saltis" + hårdrock = topp!

Noterade något intressant igår. En tjej, närmare bestämt. Blond, sisådär 22. Läser till civilekonom, från "Saltis" eller "Djursan", smakfullt klädd (dyrt men inte pråligt), klämkäck och karriärmedveten, använder ofta uttrycket "topp", gillar att segla, tänker på hur hon ska inreda köket i sin framtida våning för att komma i stämning inför sex med pojkvännen som i sin tur tänker på bilar som går snabbt och kostar mycket att köpa. Hon har också en kompis som kallas för "Jossan" som tipsat om en jättebra PT på gymmet; "asså han är verkligen topp!". Jag vet nu ingenting om detta, men antar. Man känner ju igen typen. Trevliga typer, vanligtvis. Alltnog. Plötsligt ringer hennes mobil, varvid ett glatt samtal följer med en väninna. Men mobilsignalen, herregud mobilsignalen! For Whom the Bell Tolls med Metallica! Sicken överraskning! Bedårande märkligt. 

imse vimse spindel spolas ner i kloaken

Vi lever som bekant i ett land som heter Sverige så alltså har vi upplevt regn idag, och då kom jag att tänka på en barnvisa som man sjöng på dagis, imse vimse spindel, ni vet den där som handlar om en spindel som klättrar uppför trå´n men som spolas bort av regnet men som är en envis jävel och klättrar upp igen när solen tittar fram. Själv är emellertid min förhoppning att allt regnande spolat varenda spindel rakt ner i kloaken, och det hoppades jag nog redan som barn på dagis eftersom jag alltid ansett att ifrågavarande djur är synnerligen obehagliga och ondskefulla. Har inte sett en spindel som inte har sett ut att ha onda avsikter. Djävulen, föreställer jag mig, är en spindel med 12 ben. Med foppatofflor. Huh!