Eftersom det uppenbarligen är diktfredag på bloggen så kommer här Bruno K. Öijer som reciterar en av sina dikter från diktsamlingen Det Förlorade Ordet (1995). Dikten andas viss vemodig resignation, och diktjagets utsatthet verkar vara i någon mån ofrånkomlig och, ja, åstundad, allt framfört på Öijers oefterhärmliga vis. Detta med att insiktens pris är "en känsla av övergivenhet" är nu förvisso inget revolutionerande (jfr. Adam och Eva som åt av kunskapens träd!), men är icke desto mindre en djup och tidlös existentiell frågeställning. Och överallt där det dyker upp dylika frågeställningar hittar man alltid, någonstans, poesin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar