En pojkspoling, döda musiker och en glad nyhet

Nog för att en sån spelevink som Avicii kan ha knåpat ihop några trallvänliga låtar i pojkrummet, men jag har en liten issue med att lyssna på en 20-nåntingårig pojkspoling. Jag lyssnar helst på musik av människor som är döda, eller sådana som ska död inom en inte allt för avlägsen framtid. Beethoven är död, Bach är också betryggande död (dog 1750), Bob Dylan börjar bli lite till åren. Ja ni fattar.

Och nu när ämnet är musik, så kan jag meddela den glädjande nyheten att jag fick bort Mr. Farnham från mitt huvud (se tidigare bloggpost). Och det utan att vända mig till spriten! Jag stålsatte mig helt enkelt och tvingade mig själv att lyssna på låten ett stort antal gånger i rad. Resultatet var över förväntan. Jag vet nu inte vilka kemiska reaktioner som uppstår, eller hur det ska förklaras medicinskt, men jag föreställer mig att detta med att lyssna på en jobbig låt tills tecken på inre skador nästan kan förmärkas, bidrar till att hjärnan stänger av impulsen att - vilket är definitionen av att ha en låt på hjärnan - ständigt veva igång den till ditt stora förtret. Bieffekten är att jag för all framtid kommer att kunna den utantill, men det kan jag leva med. 

Vidare tror jag att jag har identifierat upphovet till att jag från första början fick den på hjärnan: den spelades i personalmatsalen på den arbetsplats där jag jobbar ibland. Det är en form av psykisk krigföring detta, att alltfler ställen spelar kommersiell skvalpmusik på förrädiskt låg volym, nästan så du inte märker det, men låtarna gräver sig omedvetet in i din hjärna - vi blir populärkulturifierade! Alla radioapparater i offentligheten, eller på större arbetsplatser, bör enligt lag vara ålagda att enbart sända P1. Det är min bestämda åsikt. Det är ju trots allt bra mycket svårare att få en debatt i Studio 1 på hjärnan än en 80-talshit.