Såg några som var ute med sina hundar idag, och lade märke till att det var sådana där typer som är oerhört intresserade av hundar i allmänhet och sina egna hundar i synnerhet. Och de förväntar sig att andra med hund ska dela deras hängivenhet. Därför blir det alltid konstig och lite tryckt stämning när jag är ute med familjens fyrbenting Harry, en strävhårig taxameter, och vi möter en representant för denna kategori, denna sekt, hundmänniskorna. Vederbörande börjar prata hundspråk (låter om möjligt ännu löjligare än bebisspråk) och inleder en märkligt förtrolig konversation med mig. Om hundar. Var annars? Hundmänniskorna talar enbart om hundar, inte ens vädret avhandlas vilket ger en fingervisning om sekttendenserna eftersom tal om vädret annars är det enda som håller ihop vår nation, fredagsmys och framgångar i sport undantaget.
Redan vid första frågan - "åh vilken stilig herre, hur gammal är han?" blir jag svaret skyldig och mumlar något i stil med "ja han är väl omkring 13-14 tror jag", varpå jag märker att det inte alls föll hundmänniskan på läppen. Det här är nämligen människor som vet på dagen hur gamla deras egna hundar är, och ett så oinsatt och avmätt svar straffar med ens ut dig från hundägarnas hemliga samförstånd. Du är inte med i klubben. "Det är familjens hund", ursäktar jag mig och tackar gud för att Harry är gammal och lat och delar min längtan att få avsluta promenaden och gå hem. Dessutom är jag lite pryd och blir alltid lätt generad och besvärad när Harry luktar andra hundar i rumpan, vilket tyvärr verkar vara ett av hans stora nöjen i livet. Vi människor har ju iallafall den goda smaken att fråga om vi kan få bjuda på en drink först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar