Igår rasade det inte bara stormar i ett socialt medium pga. att ett annat socialt medium kraschade i en timme, utan Nobelpriset i litteratur har tillkännagivits med sedvanliga spekulationer innan och minst lika sedvanliga skjutafrånhöften-analyser efter.
Motiveringen löd: som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid. Nu kan man förledas att tro att det var Håkan Juholt som vann, men det vore faktiskt orimligt vilket uppenbarligen även Svenska Akademien ansåg eftersom pristagaren inte alls blev Juholt utan den kinesiske författaren Mo Yan. Och nej, man är inte särskilt kvick och snabbtänkt om man kommer på att man kan flytta om bokstäverna i namnet lite så det bli Yo Man istället. Enligt tidningarnas nätupplagor var det dock många som trodde det, bl.a. på det sociala medium som inte låg nere.
I samband med bevakningen av Nobelpriset så uppmärksammade jag något lite beklämmande på Aftonbladets kultursidor, och som är symtomatiskt för vår tids kultursyn. Inför tillkännagivandet lät i vanligt ordning AB Kultur (liksom många andra tidningars kulturredaktioner) nämligen sina medarbetare att svara på frågan vem som var deras egen favorit och vem som tvärtom inte borde få priset. Och många svar vittnade om en konstsyn som sätter etiketter och politik framför själva konsten. En av respondenterna menade t.ex. att poeten Les Murray inte borde komma ifråga, ty han var tråkig och hans politiska hemvist var dålig. Ungefär så. Det finns idag en extrem fokusering på identitetsfrågor och därtill sammanhängande problematik, på ett sätt som faktiskt ställer sig i vägen för det konstnärliga uttrycket och förminskar detsamma. Värdet av konstnärligt högstående litteratur består ju mycket i dess autonoma karaktär, i det att den har en sällspord förmåga att tala till människor över tidsgränser och arbiträra, historiskt betingade, kategorier. En dikt från antiken, av Sapfo exempelvis, kommunicerar till mig i min egenskap av människa och inte primärt till mig i min egenskap av att vara man, vit, heterosexuell, västerlänning, född i slutet på 1900-talet osv. Det kan för all del finnas anledning till identitetspolitiska läsningar i vissa sammanhang, men att ständigt och jämt flytta fram olika samtidskontexter i förgrunden gör att man riskerar att bli blind för hur konstnärliga uttryck kan gestalta universella mänskliga belägenheter, för dess erfarenhetsöverskridande potential. Då kan en poet som Les Murray avfärdas utan närmare eftertanke, eftersom oviljan (oförmågan?) att öppna sig för denna överskridande potential i ett författarskap - ja kanske rent av förnekandet av dess möjlighet - kortsluter alla fruktbara läsningar. Aftonbladets kulturdel präglas tyvärr av detta förhållningssätt, och upptagenheten vid politiska tolkningar gör den ofta påtagligt förutsägbar.
Det går såklart att bre på i detta ämne långt in på småtimmarna, men det orkar jag inte med nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar