Herr Nordström åker tåg en morgon

Jag kan tycka att en bra start på dagen inte inbegriper att man får sig själv att framstå som en snuskig galning. Särskilt när man inte har ens har hunnit dricka kaffe. Låt mig förklara [baserat på en verklig händelse].

Situationen är den att jag sitter på ett tåg mittemot en förtjusande ung dam och allt är till sin början frid och fröjd. Eftersom jag för stunden är lite disträ låter jag blicken svepa fram och tillbaka, ömsom över medpassagerarna och ömsom över landskapet vi stillastående betraktar (signalfel - vi pratar SJ här mina vänner). Vid några tillfällen råkar jag emellertid titta åt frökens håll, just som hon kort därefter själv tittar åt mitt eget, vilket har den beklagliga effekten att hon antagligen tror att jag sitter och spanar in henne, särskilt som jag hastigt viker undan med blicken som en rädd kanin. Detta skapar ju viss förlägenhet hos mig, eftersom jag dels är nykter och dels inte är hemfallen åt rent tölpbeteende utan tror mig ha en viss idé om hur man uppför sig när man vistas bland folk. Följaktligen blev undertecknad hänvisad till att borra ner blicken i den medhavda tidningen, livrädd att utsätta sig för risken att ännu en gång bli tagen på bar gärning och därmed ytterligare öka situationens redan ansenliga awkwardness.

Men allteftersom tiden går och tåget rullar på, eller rättare sagt börjat rulla igen efter ett vagnfel, förnimmer jag en stark känsla av att damen ifråga själv sitter och iakttar mig i långa tagningar; men eftersom jag inte vågar se upp är denna känsla inget som kan bekräftas, vilket är mycket frustrerande. Jag menar, hon kan ju faktiskt göra det! En blivande fru? Tankarna löper vilt omkring. Och när jag så nästan är säker på att hon sitter och studerar mig tar jag ett djupt andetag, höjer blicken och ser efter, bara för att upptäcka mitt misstag: hon tittar alla gånger, men inte fan på mig. Och innan jag hinner retirera (det handlar om millisekunder i dessa sammanhang!) tittar hon själv upp, och jag är åter tagen – om uttrycket tillåts – med byxorna nere. Hon måste tro att jag suttit och tittat på henne i tjugo minuter! Jag rodnar. Nu blir det alltså bli pinsamt på allvar, och den återstående resan blir en enda plåga. Lång dessutom (växelfel på sista sträckan).