Pärlhalsband, barbröstad revolution och brittiskt känsloliv

Beträffande stilförebilder har jag hittills begränsat mig till att lyfta fram personer som tillhör mitt eget kön, men jag vore ju inte herr Nordström om jag inte lade näsan i blöt också när det gäller kvinnor. Och jag konkluderar att Margaret Thatcher är den kvinnliga motsvarigheten till Prince Charles slipsknutar. Att hon av allt att döma högaktningsfullt skiter i den moderata strategen och trendspanaren Per Schlingmanns påbud avseende politikernas klädsel - lämna pärlhalsbandet hemma! - är såklart ett stort plus i min bok. 

Franska kvinnor har förvisso också sin charm, men verkar lite för eldfängda för min smak. Barbröstade kvinnor som med vapen i hand leder massorna bör inte betraktas som idealet för proteströrelser eller tjäna som modell för hur man åstadkommer samhällsförändring, såvida inte föremålet för pöbelns vredesmod är EU-byråkrater eller Folkhälsoinstitutet. Ja, då skulle kanske jag själv rentav dras med i de revolutionära stämningarna! Inte barbröstad, dock, eftersom jag anser att myndiga medborgare även i tider av samhällskonvulsioner inte bör synas i bar överkropp i offentligeten.

Nej, tacka vet jag förträngt känsloliv och undertryckta emotioner, English style! Erinrar mig ett meningsutbyte från Fawlty Towers (Pang i bygget) där Basil (John Cleese) spontant kysser sin fru Sybill på kinden varpå hon förvånat utbrister "What are you doing?!", Basil svarar "I'm kissing you dear", och Sybill replikerar, misstänksam och skeptisk, "Well don't". Så läggs grunden till stabila äktenskap och välordnade samhällen. Och, inte minst, en blomstrande framtid för den psykiatriska professionen!