Fler tankar om partiledardebatten

En annan sak angående partipolitik, nu när vi ändå håller på menar jag, är ju det närmast bisarra med alla dessa hängivna fans som höjer sina respektive partier och partiledare till skyarna. Människor som oförtrutet är beredda att inte bara försvara - utan reflexmässigt prisa och hylla - allt som ledaren hasplar ur sig. Nu har jag inte ett konto på det där twitter, det verkar jobbigt, men det går att ändå att följa hur partiaktiva skriver om t.ex. gårdagens partiledardebatt. Och jag blir mycket konfunderad. Många saknar uppenbarligen helt både vilja och förmåga att förhålla sig självständigt till det som behandlas. Det egna laget applåderas konsekvent och det andra laget buas ut lika konsekvent. Är det inte tröttsamt även för dem själva? Det finns säkert nån ungmoderat där ute som skulle skrika sig hes av förtjusning om den store ledaren Fredrik sa något i sil med "det är dags att vi moderater förnyar oss ytterligare och omprövar vårt motstånd mot löntagarfonderna". Ungmoderaten på twitter: "Fredrik visar att fortsatt förnyelse är enda vägen framåt för att göra oss relevanta bland väljarna!! NU KÖR VI! Tagga för jobb och välfärd!!" Okej om det är vuxna som beter sig på det här viset, de har trots allt karriärer och bostadslån att tänka på, men ungdomar?! 19-åringar som slukar böcker i politisk filosofi har jag förståelse för - jag kanske tom. känner sympati! - men 19-åringar som överentusiastiskt knäböjer inför något så slafsigt och sladdrigt som partipolitik och som "brinner" för att typ få ner jämviktsarbetslösheten borde gå med i en terapigrupp och inte i ett politiskt ungdomsförbund.

Om jag hade en son eller dotter som kom hem efter skolan när jag satt i läsfåtöljen och läppjade på en gin&tonic och sa "gode far jag vill gå med i ett politiskt ungdomsförbund" så hade min respons blivit att skicka upp vederbörande på rummet utan middag under det att jag förbannade den dagen när aga blev kriminaliserat i Sverige.